Många av dem som i dag är häktade skulle kunna avvakta sina rättegångar på fri fot.

Thomas Ahlstrand

På Brännpunkt 8/6 skriver advokaten Per E Samuelsson, som försvarare av Julian Assange, en artikel som innehåller en hel del felaktigheter, överdrifter och vrångbilder, dels om utredningen mot Assange, men dels också om Sverige som rättsstat. Bland annat skriver han att Sverige överanvänder häktningsinstitutet, att vi häktar oftare än andra, jämförbara länder. Det är nog inte sant. I vart fall kan jag inte se att han presterar siffror eller annat material. Det är heller inte sant att våra häktningstider är osedvanligt långa, de är tvärtom jämförelsevis mycket korta.

Det är inte heller sant att ”åklagaren och målsägandena i lugn och ro talar med vittnen, kan diskutera och lägga upp strategier” medan den misstänkte sitter häktad. Det är kanske så advokat Samuelsson arbetar när han lägger upp försvar, men det är inte så åklagare och poliser driver förundersökning enligt rättegångsbalken.

Vad som däremot är sant är att vi håller de häktade i isolering mycket oftare och längre än många jämförbara länder. Det beror på – och det vet advokat Samuelsson förstås – att i Sverige är det vad som framförs i rättssalen som gäller, inte vad som sagts vid de förberedande förhören. I de flesta andra länder är det tvärtom; domstolarna räknar med att en tilltalad har pratat sig samman med medmisstänkta och andra och tar inte sent påkomna berättelser på allvar.

Så skulle vi kunna ha det här också. Om vi till exempel införde ett system, där den misstänktes uppgifter kunde låsas på ett tidigt stadium under en brottsutredning, innan han eller hon fick möjlighet att anpassa sina uppgifter till den bevisning som polisen kan ta fram, och sedan inte var tillåten att vare sig ändra eller ta tillbaka eller fylla ut sin berättelse, till exempel i ett förklaringsförhör inför en domare och med försvarare närvarande, skulle isoleringen av de häktade kunna hävas, och många av dem som i dag är häktade skulle kunna avvakta sina rättegångar på fri fot.

Och det skulle vara mycket bättre än nuvarande system, bättre för de misstänkta, bättre för rättssäkerheten, bättre för rättstryggheten, bättre för statsfinanserna, och bra mycket bekvämare för åklagare och polis som skulle slippa bördan och besväret med att ha misstänkta i häkte. De som skulle förlora vore ett visst slag av organiserade brottslingar som sätter i system att inte säga något förrän i domstol, och deras advokater. Fast det gjorde kanske inte så mycket.

THOMAS AHLSTRAND

vice chefsåklagare, internationella åklagarkammaren i Göteborg