På Helgeandsholmen i Stockholm sitter 349 riksdagsledamöter och stiftar lagar, nästan året om. Fram och tillbaka mellan Bryssel och Strasbourg fnattar 736 EU-parlamentariker, men så fort de sitter still en stund jobbar de med lagar.
En tsunami av lagar slår emot oss, men de flesta av oss har ingen aning eller så har vi slutat bry oss, för det mesta berör ju inte privatpersoner. Vi struntar i att EU-palamentet vill lagstifta om märkning av däck, och vi svävar i total okunnighet om förstärka rättigheter för fartygspassagerare, något som riksdagen just nu fattar beslut om.
De få som försöker skaffa sig en överblick över vilka lagar som gäller i vårt land ger snart upp, trots att det finns utmärkta databaser. Men skulle man möta lagen som tryckt papper blir det överväldigande. Svensk författningssamling kommer med mer än tusen nummer om året. Det skrivs alltså flera tusen sidor lagtext varje år. Det har blivit 12 hyllmeter sedan mitten av förra seklet, och mer och mer för varje år. Mycket är ändringar av gamla lagar, ännu mer är nytt och försumbart lite tas bort. Dessutom finns 87 olika författningssamlingar som utarbetats och sammanställts av myndigheter av olika slag.
Den offentliga verksamheten är dessutom smittsam. Allt fler privata företag utarbetar egna lagar. De kallas rutiner eller policydokument, men de fungerar som lagar.
Det finns alltid en skräck för att något ska hända inom ett område som politikerna inte tänkt på (om vi inte har gränsvärden för bakterieförekomst i badvatten kan någon bli sjuk). Det finns en skräck för inte kunna förutse konsekvenser, åtgärder, ansvarsfördelning etc inom varje tänkbart område (om någon trots allt blir sjuk ska vi veta vems fel det är) . Och det finns ett myndighetstänk om att likvärdighet och förutsägbarhet alltid är bra. Kommunalt självstyre väger till exempel fjäderlätt mot det oacceptabla i att olika landsting och kommuner gör olika prioriteringar om till exempel gränsvärden för badvatten eller vård av nageltrång. Lag ses som vassare än bench marking.
Dessutom förekommer lagstiftning som mer syftar till opinionsbildning än till underlag för rättspraxis, till exempel den nya språklagen.
Detta är inte något svenskt fenomen. Troligen finns det länder som har fler lagar än vi. Men överallt leder ett överflöd av lagar till samma resultat: på lägre nivåer minskar utrymmet för omdöme, sunt förnuft och hänsyn till lokala/aktuella förhållanden.
Lagmängden leder också till att beslutsförsamlingar på låg nivå eller enskilda tjänstemän ber om ännu fler lagar: tydligare direktiv, klarare rutiner, officiella prioritetsordningar etc. De ber med andra ord om att få mindre ansvar, mindre frihetsgrad och större begränsningar.
Denna utveckling går självfallet inte att tvärvända, men det skulle leda till flera positiva effekter om lagstiftarna kunde ålägga sig själva en smula disciplin. Vi andra skulle få ökad respekt för lagen i stället för att göra oss lustiga över petiga detaljföreskrifter (t ex lagen om salut, SFS 1996:931). Vi skulle få en nyttig spridning av ansvar och beslutskraft på fler nivåer i stället för en ängslig by-the-bookattityd, vi skulle få ett överblickbarare regelverk i stället för en snårskog av regler på olika ansvarsområden som enbart svindyra konsulter behärskar.
LARS MELIN
docent i nordiska språk och populärvetenskaplig författare, senast med Ärans och hjältarnas språk. Trender och traditioner i svenskan, 2009. Skriver regelbundet språkkrönikor i Axess.
