Låt oss inte glömma att det handlar om en personlig tragedi. Strax före sin 29-årsdag spränger sig en ung människa till döds. Han lämnar efter sig fru och barn som måste leva med detta trauma. Varför gör han det? Kan den fortsatta utredningen komma fram till den psykologiska bilden? Vad driver fram det som man brukar kalla ett utvidgat självmord. Han avsåg tydligen att fler människor skulle dö. Ett självmordsattentat. Nu ville det sig så innerligt väl att sprängningen i det avseendet misslyckades. Det tyder på amatörism – en som verkligen genomgått terroristutbildning misslyckas inte med attentat av det här slaget.
I det budskap som han sände strax före gärningen kan man lägga märke till hans ord till hustrun. Det hörs på rösten att han är starkt känslomässigt berörd. Han talar om sin uppriktiga kärlek till henne, och han säger att han for till Mellanöstern inte för att få jobb utan för jihad. Det senare stämmer tydligen inte. Hans ord kan tolkas just så att han var arbetslös och sökte något som kunde ge mening åt livet.
Lösningen blev då i stället döden, men en död som han ville ge en innebörd: idén om en död med mening, den att stupa i kampen för ett ideal. Då är självmordsattentatet en sorts lösning. Han kunde intala sig att det var något annat än ett självmord (intihâr). Han kunde föreställa sig det som ett självvalt martyrskap (istishhâd, den termen brukar användas av sådana som sympatiserar med aktionerna). Finns det tecken på just detta?
Varifrån har han fått den idén? Jag har sett på hans självpresentation i Facebook och kunde där se vad han säger att han gillar. Två saker lade jag märke till. Flera inslag handlade om Yawm al-qiyâma, Uppståndelsens dag, vilket tyder på att han haft död och uppståndelse i tankarna. Flera inslag handlade också om drömmen om ett nytt kalifat. (Kalifatet i det sunnitiska islam avskaffades av Atatürk 1924 i samband med det nya Turkiets framväxt.) Tesen om ett nytt kalifat, ett ledarskap som skulle omfatta alla muslimer, finns med i al-Qaidas propaganda både på nätet och på andra håll, och upprättandet av det framställs som ett av slutstegen i den strategi som man säger sig ha.
Han har tydligen också sett på sajter på nätet där sådana som tänker utföra självmordsattentat har gett sitt testamente. Hans budskap är utformat i samma stil och har liknande ingredienser. Även filmsekvenser på nätet kan ha spelat roll som inspirationskälla. Så till exempel en som visar en döende mujâhid i Tjetjenien – man får där se hela dödsförloppet och höra de ord som den döende säger under dödskampen.
Hans uppmaning till muslimer i Sverige att delta i kampen visar på hans isolering. Just detta är så långt från verkligheten. Den absoluta majoriteten av världens muslimer, och de svenska likaså, vill inte ha något al-Qaida-lett styre, utan demokrati och mänskliga rättigheter. De utan jämförelse allra flesta offren för extremisternas attentat och självmordsaktioner är ju just muslimer, i Irak, i Pakistan, i Afghanistan, i Somalia.
Uppmaningen till (majoriteten) av muslimer i Sverige att ställa upp i kampen har sin orsak just i detta att jihadismen inte har stöd bland dem, utan att muslimer i gemen tar avstånd från terrorismen och tar anstöt av att extremistiskt våld legitimeras med det religiösa språket.
Att han talar om ett vi som är beredda att utföra attentat, det hör till retoriken, uppmaningen till fler aktioner tyder snarast på att han faktiskt stod ensam.
De skäl som han anför som motiv för sitt agerande är bristen på protester mot den svenska militära närvaron i Afghanistan, vilket på sätt och vis ligger nära till hands. Det är ju den här veckan som den saken ska upp i riksdagen för beslut. Men det som nämns mest i hans budskap är de rätt meningslösa Vilkska påhitten. Däremot nämns inte de mer reella och allvarliga sakerna som till exempel detta att ett islamfientligt politiskt parti har tågat in i den svenska riksdagen.
Man får alltså intrycket att yttre skäl inte i verkligheten spelar så stor roll för hans agerande. Snarare handlar det om en personlig tragedi – men med förödande konsekvenser. Händelsen har – givetvis – redan kommit att utnyttjas av muslimfientliga propagandister.
JAN HJÄRPE
professor emeritus i islamologi, Lunds universitet
