Dagen före midsommar 2008 tecknar jag en gravskrift över skyddet för den personliga friheten och integriteten i Sverige. Även meddelarskyddet och centrala demokratiska komponenter i den svenska grundlagen läggs till historien. Sveriges identitet som stat måste nu omdefinieras och personligen måste jag omvärdera innebörden av att vara medborgare i denna stat.

För mig hade de senaste åren annars gett ett visst andrum efter att ha levt ett decennium under ett maktfullkomligt och nepotistiskt socialdemokratiskt parti oförmöget till självrannsakan. Men det var den borgerliga regeringen, med partier som kallar sig liberala, som tog det slutgiltiga steget mot systematisk och kontinuerlig massövervakning och kränkning av medborgarens personliga integritet.

Lex Orwell är inte bara politisk utan djupt personlig; den utgör en personlig kränkning av varje medborgare och därmed också ett direkt angrepp av den borgerliga regeringen mot mig som person. Den borgerliga regeringens säkerhetspolitik innebär att den till skillnad från våra grannländer i Norden inte kan föreställa sig att det i framtiden kan uppstå hotbilder mot svensk territoriell suveränitet och att det därför är möjligt att avrusta och avsäga sig möjligheten att värna landets territorium, möjligen som en strategi att bakvägen smyga Sverige in i Nato utan debatt.

Samtidigt är det enligt regeringen nödvändigt att upprätta en systematisk massövervakning av de egna medborgarna. Regeringen Reinfeldt har övergett den första och mest grundläggande uppgift en regering har: den att skydda medborgarna. Regeringen har brutit mot den mest centrala princip för vad som ger en regering legitimitet: respekten för medborgarnas fri- och rättigheter; den har drivit igenom ett system som innebär kontinuerlig kränkning av medborgarnas fri- och rättigheter: kränkningen av integritet och rätten till privatliv. Den har drivit oss in i övervakningssamhället.

En lång tradition inom europeisk politisk filosofi och liberal teori (ja liberal) kan åberopas för rätten till motstånd mot en sådan regering. Vi medborgare, även de som röstat på regeringen, har rätt att göra motstånd mot en suverän som systematiskt kränker våra rättigheter.

Vi har rätten till en privat sfär och till personlig integritet som en av de mest grundläggande rättigheter. En rättighet som traditionellt har åberopats som en central dimension i vad som skiljer en demokrati från en totalitär stat. Därigenom är kränkningen av sådan art att vi har rätt att göra motstånd. Vi har rätt att bedriva motstånd på olika nivåer, envar efter förmåga.

Försvarets radioanstalt, FRA, kommer inte nu främst att vara ett instrument eller en underrättelseservice för att skydda Sverige och dess medborgare. FRA kommer att riktas mot alla svenska medborgare och därigenom bli deras huvudfiende. Regeringen i sin tur har blivit ett hot för tilltron till de politiska och statliga institutionerna och hotar därigenom också den sociala tilliten i samhället. Vi har inte bara rätten utan också en skyldighet att göra motstånd mot en regim som inför en permanent undantagstillståndets politik.

Frukta din regering. Frukta staten. Vilken innebörd har dessa meningar inte haft, och har alltjämt, för miljontals människor världen över? Hur har inte vi svenskar haft privilegierade förhållanden i jämförelse med nästan alla andra? Vi har lärt oss ta friheten för given. Vi har inte längre behövt kämpa för den, anstränga oss för att uppnå den. Har vi därigenom passiviserats? Har vi förlorat kraften, viljan och förnuftet som krävs för att upprätthålla friheten och demokratin?

När jag skriver detta tilltar min rädsla men får också en annan riktning. Jag är inte längre främst rädd för regeringen. Jag är rädd för det passiva folket som tillåter undantagstillståndets politik att bli permanent och som inte värnar sina fri- och rättigheter, som inte värnar skyddet för privatlivet, som inte värnar den personliga integriteten, som inte värnar meddelarfriheten, och som därigenom inte värnar demokratin.

JENS STILHOFF SÖRENSEN, Fil. Dr i Historia, Europeiska universitetsinstitutet, Florens forskare vid Utrikespolitiska institutet och vid Institutionen för Globala Studier, Göteborgs universitet