Alla som ansöker om bidrag är skyldiga att sätta sig in i de regler som gäller. Det gäller oavsett om man är en upptagen politiker eller inte. Det förväntar sig väljarna, med all rätt. Visst har Håkan Juholt haft mycket att göra sedan han tillträdde, men uppenbarligen har han haft tid att ansöka om boendebidrag.

Medan medierna är upptagna med att diskutera om Håkan Juholt kände till reglerna kring riksdagens bostadsbidrag eller inte, vill vi i stället ställa frågan varför han inte funderade på om det är rimligt att han får full ersättning för ett boende han delar med sin flickvän. Det är förvisso inte kriminellt att vara fullständigt aningslös, men det är knappast den egenskap som toppar kravlistan på en ledare.

Låt oss anta att han talar sanning; att det gått till som han säger. Fram tonar då bilden av en person som ändå inte tycker att det är det minsta anmärkningsvärt att riksdagen betalar hela hyran + elräkningen för honom och hans sambo.

Vid presskonferensen han höll i fredags sade han dessutom att han utgått ifrån att han fått ersättning ”för mina kostnader för min bostad, som dessutom är lägre i denna Stockholmsförort än den lägenhet som jag hade på Lilla Nygatan som riksdagen erbjöd”. Vad vill han säga med det? Att den här händelsen egentligen inte är så farlig eftersom han ändå ”sparar” pengar åt skattebetalarna?

Att Håkan Juholt sedan försöker förklara den tilltagande bostadsaffären med att ”någon är ute efter mig” är ett minst sagt oseriöst sätt att förhålla sig till det faktum att han har försökt få 160000 kronor extra för sitt boende från skattebetalarna. Tror han verkligen att han får sympatier genom att säga att någon är ute efter honom? Även om så var fallet – att någon riktar kritik mot en partiledare – vad skulle det ändra i själva sakfrågan?

En politikers yttersta dom är väljarens, inte rättsväsendets. Även om en politiker i juridisk mening inte överskrider lagen så blir väljarnas dom ofta hård om de får en känsla av att politikern har försökt tillskansa sig privilegier.

När väljarna inte längre litar på att landets främsta politiska företrädare har en inre moralisk kompass – då urholkas förtroendet för hela det demokratiska systemet. Varför ska jag som medborgare betala skatt, plocka upp skräp efter mig eller ansöka om bygglov när jag inte litar på att politiker gör detsamma?

En av de viktigaste uppgifterna för oss politiskt aktiva idag är att bekämpa korruption. Förlorar människor tilltron till att politiker gör sitt bästa och är kapabla att förvalta deras förtroende och skattepengar väl, så kommer de inte finna det mödan värt att själva bidra och göra rätt för sig eller ens rösta på ett demokratiskt parti längre.

Frågan om Håkan Juholts boendebidrag kommer minst sagt olägligt. Socialdemokraterna har länge, men i synnerhet efter valet 2010, befunnit sig i en djup kris. Efter det sämsta valresultatet på 96 år och en farsartad process kring att välja partiledare har Socialdemokraterna försökt komma på fötter, men alltsedan partikongressen har det gång på gång uppstått stor förvirring kring vad Socialdemokraterna vill, till och med i den egna riksdagsgruppen: Först Libyenfrågan, sedan den ekonomiska politiken. Och samma helg som Juholt tackat nej till att synas ihop med Jimmie Åkesson i en tv-studio, tycktes andra ledande sossar ha anammat ett förslag från SD i frågan om svenskt medborgarskap.

Om väljarna redan innan undrade vart Socialdemokraterna är på väg, har de i samband med Juholts ledarskap fått anledning att undra än mer. Socialdemokratins själva grundvärderingar handlar om att göra sin plikt och först därefter kräva sin rätt; att ingen har rätt att sko sig på någon annan. Våra ledare ska bekämpa korruption och rofferi, inte förknippas med det. Det kräver en ödmjukhet inför uppdraget och väljarna samt en inre moralisk kompass som tyvärr verkar krympa i takt med att man vistas i maktens korridorer. Det gäller alla, socialdemokratiska partiledare såväl som moderata kommunalråd.

Det som gör oss mest ledsna är att förutsättningarna för det vi aktivt sysslar med varje dag; att slåss mot korruptionskulturen och kämpa för ett rättvist samhälle, försämras varje gång en affär av denna typ uppdagas. Människor struntar i vad som är lagligt och vad som beror på ondska eller ”bara” dumhet. De tänker: ”Alla politiker är likadana, de vill bara berika sig på vår bekostnad”. Häri ligger det verkliga hotet, inte bara mot vårt parti, utan mot hela demokratin.

Vi är stolta socialdemokrater som varenda dag och varenda minut kan stå upp för våra värderingar. Lika stolta vill vi kunna känna oss över dem vi valt att leda vår rörelse. Vi vill ha företrädare som inte ständigt befinner sig på defensiven, intvingade i ett hörn av dåligt förberedda och uselt förankrade förslag, eller ännu värre; av en opinion som inte orkar med fler dumheter och ännu fler verkliga eller påstådda minnesluckor.

JOHANNA GRAF

oppositionsråd (S) Solna

JONAS MORIAN

frilansskribent och kommunikationsrådgivare

SANDRO WENNBERG

fritidspolitiker (S) Värmdö och konsult på Westander PR

JOHAN WESTERHOLM

bloggare och fritidspolitiker (S) Norrtälje

ALEXANDRA EINERSTAM

bloggare och fritidspolitiker (S) Stockholm