I Tyskland har det blivit brottsligt att sälja en roman av författaren Maxim Biller. När hans roman ”Esra” kom ut för tre år sedan blev den mycket positivt mottagen. Och nu är det straffbart att läsa den.

Inte mindre än fyra domstolar har tagit ställning till frågan och avgörandet i den sista instansen, Författningsdomstolen, medför att romanen Esra endast kommer att vara tillgänglig i de fyra tusen exemplar som sålts innan åtalet väcktes.

Det innebär att de personer som då hann köpa romanen kommit över en antikvarisk raritet.

Biller skildrar ett äktenskap ­mellan en tysk intellektuell och en turkisk invandrare. Personerna har fiktiva namn men det finns uppgifter i boken som gör att de går att känna igen.

Det avgörande beviset mot författaren tycks ha varit en dedikation som författaren skrivit till sin före detta sambo och där han bekänner att boken skildrar deras samliv.

Att familjen består av turkiska invånare har gjort det hela speciellt känsligt. Kvinnan som väckt åtalet har reagerat mot de öppna sexualskildringarna, som för en person med hennes bakgrund kan kännas särskilt brännbara.

Biller hade försökt mildra skildringen genom att skriva om vissa stycken. Men domstolen ansåg inte att det räckte. Och så blev en roman som av en så gott som enig kritikerkår betecknats som ett mästerverk berövad sin publik.

Domstolen var inte enig. Tre av de åtta domarna ville frikänna Biller. För dem var konstens frihet viktigare än de obehag en person som känt sig träffad av innehållet kan känna.

Någon liknande rättegång har inte ägt rum i vårt land på mycket länge.

Man får gå tillbaka till 1960-­talets rättegång mot Ing-Marie Erikssons roman Märit för att finna något liknande. Också den gången fick de klagande rätt.

Men till skillnad mot i fallet ”Esra” blev romanen inte förbjuden.

Den diskussion som väckts av böcker som Maja Lundgrens bok ”Myggor och Tigrar” och Unni Drougges ”Boven i mitt drama kallas kärlek” ger besked om att det också hos oss finns de som anser att litteraturens gränser bör dras snävare.

På sätt och vis är det synd att vi inte fått någon svensk rättegång. Av många skäl skulle en sådan ha varit önskvärd.

Förtalsmål är unika eftersom två mänskliga rättigheter – artiklarna 12 och 19 i FN:s deklaration – kolliderar.

Rätten att få sitt privatliv fredat finns formulerad redan i Bibeln: ”Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa”. Och den är minst lika väl förankrad i rättsmedvetandet som rätten att kritisera sina överordnade.

Men om det är samhällets uppgift att se till att yttrandefriheten inte begränsas är det individens eget ansvar att se till att hans eller hennes privatliv skyddas. Ett åtal kan endast väckas av den som känner sig förfördelad.

Varken Maja Lundgrens eller Unni Drougges böcker är egentligen romaner, även om de ger sig ut för att vara det. Det de beskriver uppges vara verkligt och inte fiktivt.

Hur det förhåller sig med sanningen i böckerna är knappast något som har allmänt intresse.

När det gäller romaner är situationen annorlunda. I en fiktiv berättelse behöver man inte känna sig tvingad att hålla sig till sanningen. Man kan ersätta fakta med påhitt.

Men vilket ansvar har man då för sanningshalten? I ett av de av­vikande domsluten i Tyskland hävdade domaren att det sårande i en romanskildring avgörs av hur nära verkligheten den befinner sig. I Ezra ansåg han att avståndet var tillräckligt stort.

Men hur skulle man i så fall betrakta skildringen av Ingmar Bergman i Alexander Ahndorils roman Regissören?

De mycket närgående fantasierna om Ingmar Bergmans känslor inför sin döende far gick långt utöver det som en författare har rätt att påstå om en annan människa. Ahndoril har ju också själv medgett att han ”på inte helt lagliga vägar” tagit sig in ”i de rum han ville se”.

Om ett sådant förfarande är förenligt med svensk lag hade man gärna velat få rättsligt bedömt. Eftersom Ingmar Bergman själv inte ville väcka åtal borde JK ha agerat och hjälpt Ingmar Bergman på samma sätt som han hjälpte Mikael Persbrandt när denne kände sig kränkt av Expressen.