När de första signalerna om en begynnande svininfluensapandemi kom befann sig flera av oss i Kina tillsammans med folkhälsominister Maria Larsson och svenska smittskyddsexperter för att initiera ett samarbete om antibiotikaresistens. Under vårt besök haglade domedagsprofetiorna tätt och mexikaner i munskydd prydde löpsedlarna.
Huruvida medier och forskare har överreagerat om svininfluensan återstår ännu att se. Men en influensapandemi kommer förr eller senare, och den kommer att slå hårt mot sjukvård och samhällsekonomi.
Varför är det så svårt för världen att se hotet från den ständigt pågående pandemin av antibiotikaresistenta bakterier? För att WHO och andra internationella organisationer inte ställer krav på epidemiologisk rapportering och att vi därmed saknar global överblick?
Vi vet att resistenta bakterier sprids över världen och skördar liv. Detta kommer att fortsätta så länge vi använder antibiotika. Om data funnits samlade skulle antibiotikaresistens sedan länge ha kvalificerat sig till den sjätte och högsta nivån i WHO:s pandemiskala.
Det finns flera skrämmande exempel på vad som händer när läkemedlen slutar fungera, och värst drabbas resurssvaga samhällen. I Södra Asien dör ett barn varannan minut av infektioner för att de antibiotika som ges inte längre är verksamma. I Tanzania dör nära häften av de barn som är infekterade med multiresistenta bakterier i blodet. Även i Sverige har nyfödda barn med denna typ av bakterier dött.
Trots det accederande resistensproblemet har utvecklingen av antibiotika med nya verkningsmekanismer nästan avstannat. Detta har lett till att vi nu i hela världen som en sista utväg åter tvingas använda preparat som vi lämnade under 1970-talet på grund av biverkningar.
Vad finns det då för koppling mellan en möjlig influensapandemi orsakad av virus och antibiotikaresistens? Virus kan ge skador på slemhinnor i luftvägarna, vilket i sin tur ökar risken för sekundärinfektion med bakterier - som kräver fungerande antibiotika för att kunna botas. Faktum är att influensa som sådan sällan är dödlig. Under tidigare stora influensapandemier bedöms majoriteten i själva verket ha dött av bakteriella luftvägsinfektioner. Mönstret är ingalunda obekant; varje år dör bara i Sverige ett par tusen i sviterna av vanlig säsongsinfluensa, i de allra flesta fall av lunginflammation. Siffran skulle kunna vara mycket högre om vi inte i Sverige fortfarande haft tillgång till effektiva antibiotika mot luftvägsbakterier.
Men den höga förekomsten av resistenta bakterier som sprids i vår omvärld innebär att ett influensautbrott kan få mycket allvarligare konsekvenser än man räknat med.
Sverige har unik erfarenhet av samordnade insatser mot antibiotikaresistens och en viktig roll att spela internationellt. Ett viktigt steg är att vår folkhälsominister nu tillsammans med sin kinesiske kollega tagit initiativ till samarbete för att bemöta detta reella hot mot den globala hälsan. I Kina är antibiotikaresistenssituationen mycket allvarlig. Förhoppningsvis kan det faktum att man nu där tar tag i problemet inspirera fler länder att sluta upp i arbetet för att hejda spridningen och begränsa konsekvenserna av resistenta bakterier.
Frågan måste dock även ses i ett bredare perspektiv. I regeringens skrivelse om politiken för global utveckling betonas att resistensen mot antibiotika ökar dramatiskt i hela världen med allvarliga följder särskilt i fattiga länder där det vanligtvis inte finns tillgång till andra och tredje generationens läkemedel. Regeringen skriver också att Sverige därför ska bidra till att öka tillgången till redan befintliga läkemedel, men också till att stimulera utveckling av läkemedel mot sjukdomar där det i dag saknas effektiva och anpassade läkemedel.
Således måste antibiotikaresistens ses som en fråga om global folkhälsa, forskning och utveckling, men också som en biståndsfråga. Vi ser det som Sveriges skyldighet att bistå med insatser i länder där resistensutvecklingen galopperar.
Om vi härigenom kan bidra till att hejda den globala trenden kan vi också minska risken för onödiga dödsfall i vårt land till följd av importerade resistenta bakterier. Detta kräver kraftinsatser med en långsiktig finansiering och samordning från svensk sida.
OTTO CARS
professor vid Uppsala universitet, ordförande i Action on Antibiotic Resistance, ReAct, och i Samverkan mot antibiotikaresistens, Strama
ANDREAS HEDDINI
biträdande statsepidemiolog vid Smittskyddsinstitutet och verksam i ReAct
GÖRAN TOMSON
professor vid Karolinska Institutet och verksam i ReAct
GÖRAN LINDBLAD
riksdagsledamot (M), ordförande i Sveriges delegation till Europarådets Parlamentariska församling
