Med fem år kvar till 2015 då alla världens ledare har lovat att FN:s åtta millenniemål ska vara uppfyllda ser det fortfarande mörkt ut för många av målen. Finanskrisen har gjort att stora grupper förlorat jobben och fallit tillbaka i fattigdom. Antalet kroniskt undernärda människor har nu stigit till över en miljard. Det innebär att var sjätte människa går och lägger sig hungrig kväll efter kväll.
Trots detta visar flera färska FN-rapporter att millenniemålen inte är någon utopi vi kan fortfarande klara av att halvera världsfattigdomen. Men för att lyckas krävs politisk vilja, internationellt samarbete och riktade insatser.
Som en av de millennieambassadörer som utnämndes igår av FN:s Generalsekretare Ban Ki-moon, har jag fått i uppdrag att försöka bidra till att världens ledare håller sina löften till de fattiga. Det är ett hedrande men uppfordrande uppdrag och tillsammans med mina kolleger, framstående ledare och experter från hela världen, kommer jag att göra allt jag kan för att det toppmöte om millenniemålen som hålls i FN i september ska ge ny politisk energi att nå dessa mål.
Förra veckan presenterade FN:s utvecklingsprogram, UNDP, en 8-punktsagenda för vad som krävs för att målen ska bli verklighet. Handlingsplanen bygger på konkreta erfarenheter av vad som fungerat och inte fungerat i 50 länder. Den första punkten handlar om behovet av en nationellt driven utveckling och effektivare samhällstyrning. Demokrati eller mänskliga rättigheter måste växa inifrån. Biståndet kan fungera som en katalysator men länderna själva måste ta kommandot över sin egen utveckling.
Även om det rör sig om åtta olika millenniemål är det tydligt hur de hänger samman. Det finns klara bevis för att barn till kvinnor som gått i skola har långt större chans att överleva sin femårsdag än barn till kvinnor som saknar utbildning. Ökad energitillgång och bättre vattenförsörjning bidrar vidare till att kvinnor kunnat frigöra mellan två och fyra timmar per dag – tid som de, istället för att hämta ved och vatten, kunnat lägga på utbildning eller inkomstinbringande aktiviteter. För att inte tala om de positiva hälsoeffekter som tillgång till rent vatten och sanitet har för den allmänna folkhälsan, något jag själv ofta bevittnat under mitt arbete, senast som FN:s särskilde sändebud i krigets Darfur.
När riksdagen 2003 antog propositionen om en Politik för Global Utveckling var Sverige ett av de första länderna som slog fast att utvecklingspolitiken skulle vara rättvis, hållbar och samstämmig. Således skulle vi exempelvis verka för att fattiga länder inte missgynnas av gällande handelsregler. Det är därför djupt olyckligt att EU:s jordbrukspolitik subventionerar den egna produktionen och hindrar fattiga länder från att få tillträde till världsmarknaden. Sverige har länge arbetat för att få en ändring på detta. Nu måste vi ytterligare intensifiera arbetet.
Sverige har en lång och stark biståndstradition. Vi är ett av fem länder i världen som lever upp till att avsätta minst 0.7 procent av vår BNP till utvecklingsbistånd. Detta är något vi ska vara stolta över. Men i den senaste tidens debatt har allt fler kritiska röster höjts. Trots att vi pumpat in pengar i Afrika under de senaste 40 åren har ju ingenting hänt hör vi ibland.
Här är det dock viktigt att betona att det inte är vad Sverige har gjort utan snarare vad andra länder struntat i att göra som påverkat utvecklingstakten.
Då G8-länderna för fem år sedan möttes i skotska Gleneagles lovade man att biståndet till Afrika skulle ha dubblerats till 2010. Istället för ett tillskott på 25 miljarder dollar har det stannat vid 11 miljarder. När G8-länderna i helgen återigen möts för att diskutera världsfattigdomen måste utgångspunkten självklart vara att bekräfta och leva upp till tidigare löften.
Alla förlorar till slut på att orättvisor permanentas. En ojämlik värld är en farlig värld.
JAN ELIASSON
Ordförande i FN:s generalförsamling 2005–2006, medlem av Ban Ki-moons Advocacy Group för millenniemålen
