Det är något väldigt underligt med debatten om den svenska välfärden, i betydelsen skattefinansierade bidrag och tjänster. Det håller på att målas upp en bild av att Sverige skulle vara en mindre generös välfärdsstat än andra länder. På samma sätt hävdas det att landet håller på att ”slitas itu av klassklyftor”.
Ju mer de politiska partierna går mot mitten, desto högre måste de skrika för att höras.
Fredrik Segerfeldt
Låt oss göra en internationell jämförelse, så att vi åtminstone får korrekta fakta att utgå ifrån i debatten. För faktum är att mått efter mått visar att Sverige fortfarande har en av världens mest omfattande välfärdsstater och att vårt land är ett av dem med allra minst inkomstskillnader.
Det svenska skattetrycket, det vill säga skatteintäkterna som andel av BNP, är näst högst i världen, på 44,5 procent. Endast Danmark har högre skatter. Stat, kommun och landsting kontrollerar alltså fortfarande nästan hälften av de resurser företagen och deras anställda skapar varje år.
Spegelbilden av skattetrycket är de offentliga välfärdsutgifterna. Sverige lägger drygt 32 procent av BNP på det som EU:s statistikmyndighet Eurostat kallar ”socialt skydd”. Med den siffran kommer vi på tredje plats i unionen, endast marginellt efter Danmark och Frankrike.
32 procent av BNP låter möjligen inte som så mycket. Men det motsvarar 677 miljarder (tusen miljoner) kronor. Dessa siffror är från 2009, då merparten av de förändringar i trygghetssystemen som regeringen genomfört redan hade trätt i kraft.
Bilden när det gäller inkomstspridningen, det som vänstern väljer att kalla klassklyftor, talar ett liknande språk. Det gäller både om man bara tittar på dem som arbetar och om man även inkluderar dem som inte arbetar.
Om man ser på dem som uppbär lön visar data från Svenskt Näringsliv att Sverige har lägst lönespridning i hela OECD, uttryckt som kvoten mellan den 90:e percentilen och den 10:e percentilen. Det innebär att skillnaden mellan dem som har högst respektive lägst lön i Sverige är minst i hela den industrialiserade världen.
Dessa siffror täcker då inte den som inte har någon lön. Eurostat har dock data som jämför kvoten mellan inkomstkvintilerna (femtedelarna). Räknat på det sättet har Sverige fjärde minst inkomstskillnader i EU.
Ju mer de politiska partierna går mot mitten, desto högre måste de skrika för att höras. Ju mindre skillnader, desto högre tonfall krävs det för att markera avstånd. Men de gälla tonerna skorrar allt falskare, ju mer de konfronteras med verkligheten.
Det är visserligen sant att Sverige sticker ut jämfört med resten av den rika världen. Men det gör vi genom ett mycket högt skattetryck, en mycket omfattande välfärdsstat och mycket små inkomstskillnader. Den som hävdar något annat har fel. Hur högt hen än skriker.
FREDRIK SEGERFELDT
författare och debattör
