Att på allvar ta plats i debatter och opinionsbildning blir en utmaning för Löfven.

Jonas Hinnfors

Första steget mot att försöka ta Socialdemokraterna ur partiets kanske värsta kris i modern tid togs när partiets VU i går föreslog Metalls ordförande Stefan Löfven som ny partiledare.

På kort sikt talar flera faktorer för att partiet nu kan gå in i en något lugnare fas med färre kriser. På lite längre sikt är det mera av ett vågspel.

Kriser har länge präglat socialdemokratin. Dessutom har partiet sedan länge tappat sin tidigare vinnande offensiva förmåga. I takt med vagheten kring vad partiet vill – och framförallt hur man vill uppnå sina mål – har vilsenhet brett ut sig, men också interna motsättningar. Särskilt allvarligt har det varit att partiet tappat farten på sina två paradområden, välfärd och sysselsättning.

Partiforskningen lyfter fram dålig krishantering och oförmåga att skapa samling kring politisk färdriktning som viktiga faktorer till varför partiledare tvingas avgå. Sett i det perspektivet är Socialdemokraterna i desperat behov av lugn och arbetsro.

På kort sikt är Löfven förmodligen därför ett utmärkt val. Som fackföreningsledare är han präglad av förhandlingar och kompromisser, det vill säga centrala delar av den svenska modellen. På flera områden där partiet varit i kris har han varit måttfull och försiktigt prövande. Hans fokus har varit pragmatisk sakpolitik snarare än stora ideologiska utspel, till exempel i synen på alternativa driftsformer i offentlig sektor och i synen på europasamarbete. Han kommer däremot troligen att peka med hela handen om a-kassan som är en symbolfråga för fackföreningsrörelsen.

Löfven borde med sin sansade framtoning kunna undvika Juholts självmotsägelser. På kort sikt talar alltså mycket för att väljare strömmar tillbaka. Partiet kan börja arbeta med sakfrågor snarare än med kris- och personfrågor. Det faktum att den borgerliga alliansen faktiskt inte har lyckats exploatera Socialdemokraternas kris särskilt väl är också ett positivt tecken för Socialdemokraterna.

På längre sikt är valet av Löfven betydligt mer av ”gambling”. Särskilt viktigt är det att nå en intern borgfred kring driftsformer i offentlig sektor, skatter och hur arbete och välfärd kan ordnas i en globaliserad kontext. Det som talar för Löfven är att han som metallordförande har omutlig legitimitet inåt i partiets kärngrupper. Han behöver inte med överdrivna utspel bevisa sin ideologiska förankring. Inte minst gentemot dem som gått över till Vänsterpartiet borde detta vara en stor fördel. Internt behöver partiet en ledare som har samling, kompromiss och pragmatism som grundinställning.

Löfvens förhandlingsvana och ställning i mitten bör bidra till att få partiets olika delar att börja tala med varandra konstruktivt. Han borde med bibehållen legitimitet kunna bädda för kompromisser med storstadsdistrikten kring skola, syn på offentlig sektor och välfärd.

Mer osäkert är det faktum att Löfven inte sitter i riksdagen. Vidare är hans politiska profil väldigt smal och inriktad mot fackliga frågor. Dessutom är han oprövad i det vanliga politiska spelet. Utan riksdagsplats kommer Löfven att stå inför likartade bekymmer som andra partiledare utan riksdagsplats vittnat om. En central arena för kraftfull opinionsbildning utåt mot den väljarkår som snabbt måste vinnas tillbaka blir inte fullt ut tillgänglig.

Med tanke på att alliansregeringen på många vis förefaller ha tappat farten på sina profilområden – utanförskap och vinster i offentlig sektor – finns mycket att vinna för den socialdemokrati som förmår formulera tydliga och sammanhängande alternativ till regeringens politik. Om Löfven förmår att samla sitt parti och utnyttja detta läge återstår att se. Att på allvar ta plats i debatter och opinionsbildning blir alltså en utmaning för Löfven.

Dessutom är det viktigt för honom att inget vakuum skapas kring de många frågor han egentligen är novis på. Risken kanske inte är så stor, men även Håkan Juholt led av att han var så snävt specialiserad till försvarspolitik.

Inte minst är riksdagsarbetet centralt i det parlamentariska minoritetsläge som nu råder. Självklart kommer partiet att ordna informella lösningar för att överbrygga problemen men här har VU uppenbarligen tvingats till ett stort chanstagande. Mot bakgrund av de starka motsättningarna i partiet är det trots allt förvånande att partiledningen nu väljer att bygga in risken för att olika sidor i partiet kan komma att välja att liera sig med antingen partiledaren Löfven eller den person partiet måste utse att på något vis leda arbetet i riksdagen.

Socialdemokraterna går nu säkert in i en lugnare period och väljare kan återvända. De mer grundläggande problem som består i oenighet och vaghet kring vad partiet vill är det dock upp till bevis för Löfven att visa att han kan samla partiet på ett sätt som inte bara gör det internt mer enigt utan som också tilltalar fler väljare.

JONAS HINNFORS

professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, forskar om socialdemokrati