”Det är helt oacceptabelt att välja en ny ledning för partiet utan en enda person med utomeuropeisk bakgrund. Vi vill därför att valberedningen ser till att Hanif Bali får möjlighet att ta plats i partiets styrelse”, skriver Erik Bengtzboe, Moderata Ungdomsförbundet (Brännpunkt 17/10). Intentionen är säkert god, det brukar intentioner vara, men andemeningen är allt annat än smickrande.
När ska också vi få känna stoltheten som följer med insikten om att våra framgångar är våra egna?
Alice Teodorescu
Moderaterna är ett parti som av tradition satt individen i fokus. Också i det nya idéprogrammet står att ”människan ska vara utgångspunkten”. När valet stått mellan individ och kollektiv har Moderaterna alltid valt den förstnämnda eftersom man ansett att människor ska ses som unika, handlingskraftiga aktörer – inte som utbytbara kuggar vars yttersta uppgift är att representera ett kollektiv.
När man som Bengtzboe lyfter fram en riksdagsledamot som lämplig för partistyrelsen, främst på grund av etnicitet och ålder istället för på grund av meriter och kompetens, slutar man att vara individorienterad. Mönstret går igen från debatten kring kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser, något som partisekreteraren Sofia Arkelsten nyligen pläderat för (se artikel).
Det finns många paralleller mellan kvotering av kvinnor och invandrade. Den gemensamma nämnaren återfinns i analysen som lättvindigt accepterat vänsterns föreställning om en utpekad grupps underordning. Denna bygger i sin tur på en kollektivisering av den särskilda gruppen. Sammantaget leder det till den absurda idén om att strukturella problem endast kan lösas med strukturella lösningar.
När Arkelsten förespråkar kvotering av kvinnor och Bengtzboe lyfter Bali på grund av etnicitet, är det ytterst fråga om särbehandling. I andra sammanhang ses särbehandling som diskriminering, i dessa sammanhang lyckas förespråkarna på något vis alltid blanda korten. Men låt mig, ung kvinna med invandrarbakgrund, fast förankrad i moderata värderingar, klargöra en sak: kvotering är en björntjänst, ett sofistikerat sätt att frångå vad som borde vara en bärande tanke i en modern, moderat politik. Lika rättigheter är alltid rätt, alla avsteg från denna princip lägger grunden för ny orättvisa.
Av debatten om kvotering lär vi oss flera saker. För det första är en kvinnlig eller invandrad politiker främst intressant som representant för sitt kön eller etnicitet. En vit, medelålders man är däremot intressant som representant för sina väljare och för sin politik. Det resulterar i slutsatsen att vilken kvinna eller invandrare som helst är intressant som representant för gruppen eftersom den gemensamma faktorn vilar på identifikation. Det i sin tur innebär att alla kvinnor är utbytbara mot varandra, precis som alla invandrare är.
Men varför måste kvinnor och invandrare representera ”sina” kollektiv? När får en invandrad efterfrågas på grund av sina färdigheter, något som i de flesta fall har lite att göra med etnicitet? När ska också vi få känna stoltheten som följer med insikten om att våra framgångar är våra egna, helt oberoende av det som aldrig borde få spela någon roll?
ALICE TEODORESCU
borgerlig samhällsdebattör
