Moderaterna tycks på ganska kort tid ha ritat om den politiska kartan i Sverige.
Det går att ana en begynnande maktarrogans.
Stig-Björn Ljunggren
Partiet har erövrat mittenpositionen och skaffat sig en miljon nya väljare. Medelklassens intresse av ett dynamiskt välfärdssystem har fusionerats med de mer välbeställdas önskan om lägre skatter. Därmed har också socialdemokratins maktbas eroderats, och inte minst fackföreningsrörelsens styrka ”normaliserats”. Moderaterna har dessutom lyckats absorbera samarbetspartiernas väljarbas.
Partiet har producerat ett par riktiga politiska stjärnor som Reinfeldt och Borg, viktigt i en publikdemokrati, där mediernas dramaturgiska formering av politiken gör personligheterna allt viktigare.
Den starka positionen för Moderaterna skapar dessutom en antecipationseffekt i samhället. Det innebär att politiska talanger börjar söka sig till partiets närhet, liksom att intressegrupperingar positionerar sig utifrån förväntningarna att det är Moderaterna som kommer att bestämma framtiden. Precis så var det för Socialdemokraterna en gång i tiden. Framgång föder ännu mer framgång.
Moderaternas målsättning har länge varit att bli det dominerande partiet i det urbana Tillväxtsverige, medan de tänkt sig överlåta Förlorarsverige till den socialdemokratiska huvudmotståndaren, en uppgift som svensk arbetarrörelse med sällsam lust och energi tagit på sig. Socialdemokraterna har överlåtit titeln ”arbetarepartiet” åt Moderaterna, och själva tagit på sig rollen som ”bidragspartiet”.
Moderaterna möter en opposition som låter lika moraliserande, mästrande och gnällig som de själva var i början av 1900-talet – när de förpassades från maktens centrum och tvingades spela andrafiolen. Vänstern blir ett försvarande intresse i stället för en idéburen samhällskritisk kraft med goda framtidslösningar. Istället för att möta en opposition som tar näring ur de växande gruppernas kreativa missnöje får Moderaterna möta den impotenta bitterhetens ressentiment.
Här öppnar sig en möjlighet för Moderaterna att i kraft av sin dominans bryta blockgränserna och börja samarbeta med Miljöpartiet. Det är strategiskt viktigt eftersom det berövar S alla chanser till comeback, men också lägger beslag på de gröna frågorna, som blir allt mindre ideologi och allt mer teknologi och industrialism.
Visst. Allt detta är bräckligt. Opinionen svänger snabbt. Moderaterna kan inte räkna med att äta upp de andra småpartierna ostraffat. Och folk söker enligt 15-minutersregeln nya mediefigurer. Lägg därtill att det går att ana en begynnande maktarrogans.
Men sedan Moderaterna bildades som en gnällig motståndsrörelse 1904 har partiet aldrig varit så nära att ta tillbaka maktens centrum, såväl andligt som köttsligt. Målsättningen att skapa en arbetarpolitik utan socialism ligger inom räckhåll. Kanske ser vi en ny hegemonisk kraft i svensk politik.
STIG-BJÖRN LJUNGGREN
statsvetare och socialdemokrat, fil dr Uppsala universitet på Folkhemskapitalismen, en avhandling om moderaternas idéutveckling.
