Efter en veckas regerande finns inget kvar av de ”nya” moderaterna. PR-strategin sträckte sig fram till regeringsbildningen. Nu är det grå vardag och gamla moderater.
Efter en valrörelse med tal om människor i utanförskap, om att älska kollektivavtal, om jobben och äldreomsorgen är vi tillbaka i en ordning som bekräftar att moderaterna i första hand är ett parti för sociala skikt som lever i sitt alldeles egna universum.
I likhet med alla subkulturer utvecklar denna elit egna livsstilar och regelsystem: Jag känner många som gör likadant, som Carl Bildt formulerade sitt försvar för Maria Borelius.
Det är dock inte handelsministern eller kulturministern, inte migrationsministern eller stabschefen som fört Reinfeldt bakom ljuset. Det är Reinfeldt som fört väljarna bakom ljuset.
Ministrar kan visserligen bytas ut. Men problemet kvarstår. Under lång tid har moderaterna vädjat till en ekonomisk och social elit som inte accepterar de lagar och regler vi i demokratisk ordning beslutat om. Som skapar sig sina egna regelsystem i kraft av just denna styrka.
I Djursholm kan man ha filippinsk hushållerska i källaren. I det ögonblick man ovanpå sin ekonomiska och sociala position kan lägga också politisk makt blir det ett allvarligt problem för moderaterna. Men inte förr.
I och med årets val har den så‑kallade Timbro-högern fått en kraftfull representation i riksdagen men också i regeringen.
Många av dem verkade tidigare i Fria Moderata Studentförbundet och står ideologiskt för en marknadsliberalism där mycket låga skatter, privatiseringar, utförsäljningar, avregleringar, en kraftigt bantad offentlig sektor, kulturpolitikens död och försvagade fackföreningar är själva kärnan.
En av de symbolfrågor man drivit, och fortfarande driver, handlar om kampen mot ”statstelevisionen”. Uppenbarligen har det tillhört subkulturens riter att av detta skäl inte heller betala sin tv-avgift.
Vem tror att Reinfeldt varit omedveten om dessa värderingar?
Migrationsministern Tobias Billström har inte betalat, Maria Borelius har inte betalat, Reinfeldts stabschef har inte betalat. Och under 16 år har alltså heller inte kulturministern betalat den tv-avgift som hon enligt lag är skyldig att betala.
Ändå väljer Reinfeldt att placera just Timbro-högerns vd som ansvarig minister för kultur och för public-service-företagens villkor. För lagstiftningen. För tv-avgiften. För sändningstillståndet. Hon som sagt: Jag betalar inte, jag betalar inte!
På medieenheten på hennes departement sitter tjänstemän, som under lång tid arbetat med att på olika regeringars uppdrag utforma regler som ger frihet och resurser för att vi ska ha så starka och oberoende public-service-företag som möjligt.
Sveriges radio och Sveriges television hör följaktligen till några av världens allra framgångsrikaste med hög kvalitet och bred och stor publik. Något som påverkar och höjer kvaliteten också i kommersiella kanaler som TV 4.
Men vad gör den nya kultur- och medieministern efter att först ha vägrat svara på SVT:s och andra mediers frågor? Jo, kallar till presskonferens för att offentliggöra att det sändningstillstånd som riksdagen i bred enighet beslutade om för några månader sedan ska rivas upp.
I stället för en sexårig tillståndsperiod – för att garantera public service självständiga ställning i förhållande till stat och politiker – meddelar hon att beslutet ska rivas upp och tillståndstiden halveras.
Efter sex dagar som minister, mitt i en kritisk granskning av henne själv, kastar hon fram ett förslag som många uppfattar som en maktdemonstration – ett hot – mot dem som granskar henne.
Vad har Reinfeldt att säga till sitt eget och hennes försvar? Vad säger de partier i regeringen som själva var med om att diskutera, formulera och besluta om sändningstillståndet?
Med Berlusconi-varning på medieministern, och avslöjande berättelser om den moderata elitens livsstil och fuskande, haglar misstroendeförklaringarna.
Det fulla ansvaret kan dock bara läggas på en person: den som bestämt vad väljarna ska få se och inte se före valet. Och som sedan väljer sin regering.
