Fredrik Segerfeldt

Vi i Sverige brukar med rätta slå oss för bröstet när det gäller öppenhet och transparens i vår förvaltning.

Fredrik Segerfeldt

FN-sekretariatet har under lång tid lidit av korruption och bristande transparens. En av de åtgärder som vidtagits för att minska problemets omfattning är att organisationens högste chef, generalsekreteraren Ban Ki-moon, år 2007 upprättade ett system där personer på ledande positioner uppmanades att årligen redovisa sina privatekonomiska intressen.

Denna öppenhet gör det svårare för FN-tjänstemän att komma undan med beslut och verksamheter de kan ha personliga ekonomiska intressen i, något som blev tydligt i exempelvis 2000-talets skandal inom ramen för olja-mot-matprogrammet.

Jan Eliasson har dock under alla sina år i FN vägrat att offentliggöra sin privatekonomi, och i stället valt att hålla sina intressen hemliga.

Det är visserligen frivilligt att vara med i den öppna redovisningen. Men Ban Ki-moon skriver så här: ”Offentliggörande får dock anses vara ett viktigt frivilligt initiativ, eftersom det visat att FN-personal förstår vikten av att allmänheten och FN:s medlemsstater kan vara försäkrade om att personalen, i utförandet av sina officiella uppgifter och skyldigheter, inte kommer att vara påverkade av några överväganden förknippade med hans eller hennes privata intressen.”

Allt sedan han blev öppet partipolitiskt aktiv i Socialdemokraterna har Jan Eliasson gjort ett stort nummer av att han är en enkel arbetargrabb från Göteborg. Trots att han utstrålar aristokrati har Eliasson betonat sin modesta klassbakgrund. Av den anledningen har han sannolikt svaga incitament att avslöja sina inkomster och sin förmögenhet.

Vi i Sverige brukar med rätta slå oss för bröstet när det gäller öppenhet och transparens i vår förvaltning. Är det då inte rimligt att kräva att en svensk som intar den näst högsta tjänstemannaposten i ett FN-system som lider av slutenhet och korruption ställer upp på generalsekreterarens önskemål och redovisar sina ekonomiska intressen?

Såväl Ban Ki-moon själv som Eliassons företrädare på posten som biträdande generalsekreterare, Asha-Rose Migiro, har redovisat sina ekonomiska intressen. Det gäller också Inga-Britt Ahlenius, när hon var chef för FN:s internrevision. Faktum är att Eliasson är en av få bland de 149 toppcheferna på listan som valt att hålla sin privatekonomi hemlig.

Nu när han ska tillträda posten som nästa högste tjänsteman i organisationen är det dags för den före detta socialdemokratiska utrikesministern att lägga korten på bordet. För du har väl ingenting att dölja, Eliasson?

FREDRIK SEGERFELDT

författare till boken FN – spruckna drömmar (Hydra förlag, 2011)