Varför investera i nya, kostsamma och osäkra system när inget uppenbart behov föreligger?

Peter Santesson

Bör elektronisk röstning införas i svenska val? Regeringen tillsätter nu en parlamentarisk utredning med uppdrag att pröva om det gamla pappersröstandet bör kompletteras med modernare metoder (SvD.se 27/10). Utredningen torde finna att det, trots alla förhoppningar om snabbhet och effektivitet, finns tunga invändningar mot klokheten i att införa elektronisk röstning. Nu gäller det att inte utredningen kastar ut barnet med badvattnet. Det centrala problemet i det svenska valsystemet är nämligen inte rösträkningen, utan distribution av valsedlar. Problemet är relativt lätt att åtgärda, om bara viljan finns.

Ett valsystem måste både vara transparent, tillförlitligt och bevara valhemligheten. Samtidigt som den individuella rösten garanteras anonymitet, behöver den skeptiske medborgaren ha möjlighet att följa rösthanteringen och rösträkningen. Ett system måste vara konstruerat även för bistrare tider, då medborgare frågar sig hur de verkligen kan veta att ingen registrerar vem som röstar på vad och hur man kan vara viss om att rösträkningen gått rätt till.

Det är en minst sagt besvärlig uppgift att konstruera elektroniska rösträkningssystem som uppfyller de kraven. Det är också oklart vilket problem de skulle lösa. Varken kostnaden eller tidsspillan för rösträkning är särskilt besvärande med det rådande systemet. Varför investera i nya, kostsamma och osäkra system när inget uppenbart behov föreligger?

Men diskussionen får inte stanna där. Det har riktats tung kritik mot det svenska valsystemet – inte mot hur rösterna räknas, utan mot hur valsedlarna distribueras. Den danske statsvetarprofessorn Jørgen Elklit, en erkänd auktoritet på valsystem, anser att den svenska distributionsmodellen innebär en ”oacceptabel och systematisk snedvridning av valet” (Second Opinion 7/4 2010). Kritiken är allvarlig. Etablerade partier får tryckning och distribution av valsedlar bekostade av staten. Nya och oetablerade partier har däremot mycket svårt att själva lösa uppgiften.

Riksdagsvalet äger därför rum på en lutande spelplan. Vidare rapporteras det regelmässigt om hur vissa partiers valsedlar försvinner från vallokaler – ett oacceptabelt demokratisabotage som är svårt att förhindra under det rådande systemet.

Det finns en enkel lösning på problemet. Valsedlar behöver inte tryckas i förväg, utan kan i stället skrivas ut på plats i vallokalen genom valsedelsautomater – en pekskärm kopplad till en skrivare. Väljaren trycker ut så många valsedlar som önskas och avger sedan rösten i kuvert bakom en skärm på sedvanligt manér. Modellen förenar det bästa av det elektroniska systemet och det klassiska papperssystemet. Man uppnår full jämlikhet i valsedelsdistributionen samtidigt som transparensen och tillförlitligheten i dagens papperssystem bevaras. Det betydande pappersslöseriet i dagens system upphör. Kostnaden för att införa ett sådant system är måttlig, i synnerhet när man beaktar dagens stora trycknings- och distributionskostnader.

Valsystem ska inte förändras lättvindigt. En allmän önskan om att vara modern och använda den senaste tekniken räcker inte som skäl för att experimentera med en av våra viktigaste samhällsinstitutioner. Men den slösaktiga och orättfärdiga metod som används för att distribuera valsedlarna borde övergivits för länge sedan. Utredningen bör utnyttja tillfället att äntligen göra någonting åt saken.

PETER SANTESSON

fil dr i statsvetenskap, ansvarar för reformstrategier på Timbro