Det har varit en livlig debatt om skolans styrning i höst. Först begärde Sveriges kommuner och Landsting, SKL, mer kontroll över lärarnas arbetstid (12/10). Därnäst kom en appell från Folkpartiet om ett återförstatligande (20/10). I ett inlägg (30/10) föreslår Lärarnas Riksförbund, LR, en nationell skolpeng med bibehållet huvudmannaskap för SKL. Nu senast drar tre ekonomer som läst skolstatistik slutsatserna att resurser och lärartäthet är oviktiga för resultaten och att lösningen är att lärarna ska ”vara mer tid i skolan” (4/11). Slutsatser som få – om några – i skolans värld skulle skriva under på.

Det är förstås till LR vi lärare sätter vårt hopp. Tyvärr är inte heller deras förslag uppmuntrande. Dels är skolans finansiering inte en facklig fråga. Dels är det märkligt att LR lämnar åt Folkpartiet att lyfta de egna ansvarsområdena – lärarnas arbetsvillkor och status. LR:s förslag löser inte de problem kommunaliseringen har skapat. Ska läraryrket återupprättas och skolans kvalitet säkras måste staten ta tag i mer än penningpungen.

Ironiskt nog hette artikeln där SKL begärde mer kontroll ”Jante hör inte hemma i skolan”. SKL är nämligen skolans Jante. Jante tycker att det är orättvist att lärare har lov. Därför har vi numera 45 timmars vecka och allt färre lovdagar. Jante tror inte att lärare arbetar om de inte befinner sig i skolbyggnaden. Därför sitter vi inklämda i kyffiga arbetsrum där man får ställa sig i kö om man vill komma åt en dator. Jante gillar konferenser och är alldeles särskilt förtjust i pappersexercis. Om något inte finns dokumenterat tror inte Jante att det har hänt. Därför skriver vi åtgärdsprogram, utvecklingsplaner händelserapporter, omdömen, betygsvarningar, protokoll och uppföljningar på desamma tills ögonen blöder.

Inom SKL tror man säkert att man sett till att krama mer arbete ur lärarna. Men det man kramar ur oss är papper, must och tid. I artikeln jämförde man lärare med brandmän, en yrkeskategori som åtminstone utanför Malmö upplever perioder med låg arbetsbelastning. Men att brandmän kan ägna sig åt Guitar Hero på arbetstid väcker ingen Jante. Brandmän är hjältar. Dessutom är det timmarna man stämplar, inte vad man uträttar som räknas.

Med det räknesättet har SKL lyckats. Men samtidigt har de förändrat läraryrket i grunden. Lejonparten av vår tid läggs numera på administration, elevvård och dokumentation. När svenska elever förklarar sig nöjda med sina lärare beror det på att de inte har något att jämföra med. De vet inte skillnaden mellan en lektion som påverkar dem för resten av livet och en där de efter högläsning ur boken ägnar tiden åt arbetsblad, för den senare varianten är det enda de har upplevt.

En lysande lektion kräver intellekt, kunskaper, manus och glöd. I Sverige är det i stort sett bara på tv man hittar sådana lektioner.

Den värsta konsekvensen av SKL:s fjättrande av lärarkåren är nämligen att akademiker och eldsjälar jagas bort från skolan. De flesta elever träffar idag lärare som väljer Bingolotto framför Dostojevskij och för en mattelärare ses det närmast som en merit att själv ha haft problem med matematiken. Det här innebär att en hel generation kan gå genom skolan utan att ha en aning om att Shakespeare kan få vuxna män att gråta och att ekvationer kan vara lika spännande som World of Warcraft. Kunskap har blivit som fiskleverolja, ett nödvändigt ont.

Thomas Edison ägnade sitt liv åt uppfinningar som har gagnat hela mänskligheten. Ändå sade han att han inte hade arbetat en enda dag i sitt liv - allt hade bara varit roligt. Svenska elever vill också ha roligt. Därför drömmer de om att bli idrottsproffs eller ”något på TV”. Att man kan ha roligt medan man räddar världen är det inte längre någon som lär dem.

SKL och de tre ekonomerna tror att högre löner kan locka rätt personer till läraryrket. Men ett bundet arbete som kurator/kontorist och handledare i en bullrig, konfliktfylld miljö lär inte locka många akademiker, vilken lön man än betalar. Det är Folkpartiet som presenterar den enda rimliga lösningen – ett återförstatligande av skolan. De flesta har insett att kommunaliseringen var ett misstag, men många argumenterar ändå mot ett återförstatligande med motiveringen att det skulle bli för dyrt. Att det kommer att kosta stämmer säkert - det gör de flesta misstag - men det måste det få göra. Att låta kommunerna fortsätta att haverera vårt utbildningssystem är nämligen något vi inte har råd med, för då räcker det inte med det pris vi betalar idag. Då intecknar vi dessutom vår framtid.

HELENA VON SCHANTZ

språklärare och föreläsare i språkmetodik, Djäkneparksskolan i Norrköping