Ekumenik utmanar sekularisering

Det är glädjande att en ny form av ekumenik nu växer fram i Sverige. Detta kan få större positiva konsekvenser än vad vi kan ana.
1900-talets sekularisering har gjort att stora delar av det svenska folket för första gången någonsin inte har vare sig kunskap eller kulturell trygghet i det 1000-åriga kristna arv som är en omistlig del av vår historia.

En stor del av denna sekularisering har skett inom kristenheten själv. Företrädare för olika samfund har steg för steg förändrat trons innehåll så att det på väsentliga punkter skiljer sig från de fornkyrkliga trosbekännelserna.

Denna utveckling bort från den klassiska tron är inte begränsad till någon specifik kyrka utan förekommer mer eller mindre i alla samfund. Förändringen gäller bibelsyn, ­bibelbruk, dogmatik och etik och moral.
I försöken att vara tillgänglig för den moderna människan har kyrkorna ofta gjort misstaget att för mycket anpassa sig, och även förändra själva budskapet, så att dess egentliga innehåll riskerar att gå förlorat.

Detta ska inte förväxlas med den uppgift kyrkan har att för varje ny generation översätta det tidlösa evangeliet så att det blir begripligt för den moderna människan.

Men man kan inte använda begreppet reformatorisk för att beskriva denna utveckling eftersom reformationen strävade efter att återvända till bibeln och grunden för den kristna tron, inte att avlägsna sig från den.

Det är bekymmersamt när präster argumenterar för samkönade äktenskap genom att sätta likhetstecken mellan förhoppningen att vara reformatorisk och viljan att ge efter för tidsandan. Då har man tömt ordet reformatorisk på sitt egentliga innehåll. Kyrkan kan inte anpassa sig hur som helst till tidens olika nycker.
Sverige är i dag ett sekulariserat och mångkulturellt samhälle. Problem uppstår när okunskap ­eller fördomar angående den kristna tron torgförs i det offentliga rummet.

Det kan gälla allt ifrån Jesu för­soningsdöd på korset, hans uppståndelse från de döda och tron på mirakler till frågor om kristen syn på sexualitet.
Negativa åsikter om, eller rena vantolkningar av de kristna dogmerna, får dessvärre ofta stå oemotsagda i det som tycks vara en medveten strävan att ge den kristna tron mindre utrymme.

Därför var det mycket glädjande att ta del av Bitte Assarmos artikel på SvD Brännpunkt om den ”kristofobi” hon tydligt noterat i Sverige och de många positiva gensvar hon fått. Det är fler än vi anar som vill bevara det kristna kulturarvet.

Vad som nu glädjande händer är att Kristustrogna ur olika sammanhang hittar varandra igen. Inte minst har det varit roligt att själv få vara med i den breddning och förändring som Livets Ord har fått göra de senare åren.
Ett antal informella samtal har hållits mellan oss och företrädare från olika samfund, vilket har resulterat i större ödmjukhet och större förståelse – hos oss och hos andra.

Ett teologiskt fördjupnings- och omprövningsarbete i våra egna kretsar och hos mig personligen har ägt rum. Det som för ett antal år sedan verkade omöjligt är nu helt plötsligt mer naturligt.

När medlemsantalet i de flesta samfund sjunker blir vissa frågor mind­re intressanta. De relativt små skillnader som finns mellan olika samfund och grupper, är överkomliga i förhållande till huvudpunkterna i den tro som är gemensam för alla kristna.
De stora teologiska klyftorna följer inte heller samfundsgränserna utan går snarare tvärs igenom dem.

Personligen tycker jag det är glädjande och viktigt att få tala i pingströrelsens Nyhemsvecka i sommar och att ha fått besök av den katolske biskopen Anders Arborelius vid Livets Ord i Uppsala.

Det som nu sker är framförallt en samling kring bibel och bekännelse. Den apostoliska trosbekännelsen, uppfattad som kraftfull historisk verklighet, men ändå med ett symboliskt djup, blir då den naturliga utgångspunkten för kristna från olika kyrkor och samfund.
Yngre väckelserörelser, som till exempel Livets Ord, upptäcker de historiska samfundens arv och ­deras vilja att bevara tron och stå emot förytligande och förvanskningar.

I detta ljus måste man se varför ­Livets Ord, Katolska kyrkan, Svenska kyrkans högkyrklighet, pingströrelsen och andra grupperingar på olika sätt finner varandra och betonar och uppskattar det vi har gemensamt.

Det bådar gott för Sverige. Inte minst i ett klimat där så många ­moderna svenskar är trötta på kyrkans undanglidande och diffusa svar på andliga frågor.

Ulf Ekman
pastor, Livets Ord