I en artikel på Brännpunkt den 11 augusti skriver Björn Lundgren att Sverige måste sluta exportera ekologisk odling till utvecklingsländerna. Artikeln innehåller många felaktigheter och en felaktig analys av orsaken till fattigdom och vad som är jordbrukets problem i Afrika.

Att lösningen för Afrikas jordbruk är konstgödsling och kemiska bekämpningsmedel, på samma sätt som skedde i den ”gröna revolutionen” i Europa och Asien, har länge varit en ledande tanke. Men den beaktar inte att afrikanska jordbruket domineras av småbrukare, att priset på konstgödning har tredubblats de senaste tre åren och att priset på produktionshjälpmedel inte lär minska med stigande energipriser.

I motsats till vad Lundgren skriver så ligger ekologisk odling i fronten för att hitta lösningar på fattigdoms- och hållbarhetsproblematiken i många afrikanska länder. I dag är ekologisk odling ett av de snabbast växande segmenten i den afrikanska jordbrukssektorn och intresset ökar bland bönder, forskare, konsumenter, FN-systemets organisationer med flera.

Ekologisk odling i Afrika ger i dag skördeökningar på två till tre gånger jämfört med många av de produktionsmetoder som bönderna tidigare använt. Förutom en ökad livsmedelstrygghet har den ekologiska odlingen gett tusentals småbönder tillgång till den internationella marknaden. Även de inhemska afrikanska marknaderna för ekologiska produkter utvecklas snabbt.

Det är viktigt att ha klart för sig att fattigdomen i Afrika bland annat beror på att resurssvaga småbönder inte har tillgång till marknaden, inte på grund av liten användning av jordbrukskemikalier och konstgödsel. Bristen på forskning, utvecklingsarbete och rådgivning som involverar och är relevant för småbrukare är också ett allvarligt problem i Afrika.

Många afrikanska småbönder kan inte konkurrera med i-ländernas statsunderstödda jordbruk och tvingas ge upp sina odlingar. Nu ser fler och fler jordbrukare möjligheten i att utnyttja den ökande efterfrågan på ekologiska produkter.

Exporten av ekologiska produkter från Uganda har exempelvis ökat med i medeltal 60 procent varje år under de senaste tre åren medan den totala exporten av konventionella jordbruksprodukter från Uganda till Europa fallit konstant under samma period. Antalet småbruk engagerade i ekologisk produktion ökade från 75 000 år 2006 till över 200 000 i år, (vilket representerar cirka 1,5 miljon personer) som tjänar sitt uppehälle från ekologisk produktion. Livsmedelstryggheten har ökat, produktionen diversifierats och tillgången till sjukvård och utbildning förbättrats. Dessutom ger odlingen andra fördelar som till exempel jordförbättring och minskad kontaminering av dricksvatten från kemiska bekämpningsmedel. Liknande exempel finns från flera länder i Afrika.

Lundgren påstår att den västerländska miljörörelsen tvingar på utvecklingsländerna den ekologiska odlingen. Sanningen är att andra aktörer vill tvinga på utvecklingsländerna en ökad användning av jordbrukskemikalier och konstgödsel, ofta finansierat av bistånd.

I exempelvis Uganda har en majoritet av lantbrukarna varit tveksam till användning av konstgödsel trots starka statliga åtgärder på 70- och 80-talen. Lantbrukarna föredrar att använda ekologiska gödslingsmetoder eftersom dessa ligger närmare traditionella jordbruksmetoder och skapar ett oberoende gentemot intressenter som vill öka användningen av kemikalier och konstgödsel. De flesta borde i dag känna till att ekologisk produktion är baserad på den senaste kunskapen från vetenskap och teknisk utveckling i kombination med böndernas kunskap.

Lundgren påstår att en degraderad och eroderad jord kräver tillförsel av konstgödsel för att underhålla skördar på en acceptabel nivå. Detta stämmer inte. På platser som till exempel Tigray i Etiopien, har det visat sig att ekologisk odling är den bästa strategin för att bygga upp degraderade och eroderade jordar. På så vis byggs stabila ekosystem som kan möta framtidens utmaningar inom miljö- och klimatområdet. Det har visats i ett antal afrikanska länder som till exempel Etiopien, Ghana, Kenya, Senegal, Sydafrika, Tanzania, Uganda, Zambia och Zimbabwe.

Afrikanska lantbrukare går över till ekologisk odling eftersom:

• det ger bättre tillträde till marknaden och ökade inkomster,

• bönderna kan använda lokala resurser istället för att bli beroende av dyra jordbrukskemikalier och konstgödsel,

• produktiviteten ökar och produktionen blir säkrare,

• det gör bönderna mer oberoende samt

• exponeringen av farliga kemikalier minskar och vattenhushållningen förbättras.

Lantbrukarna väljer självklart inte ekologisk odling för att miljöorganisationer och regeringar i väst exporterat ekologiska modeller. Ekologisk odling kommer med säkerhet att kvarstå som ett av de mest konstruktiva bidragen till att lösa Afrikas problem med fattigdom och livsmedelsförsörjning.

”In Africa, organic farming is not a luxury, it´s a necessity!”

Olugbenga O. AdeOluwa, forskare, University of Ibadan, Nigeria

Munshimbwe Chitalu, Organic Producers and Processors of Zambia, Zambia

Sue Edwards, Institute for Sustainable Development, Etiopien

Mwatima Juma, Tanzania Organic Agriculture Movement, Tanzania

Menale Kassie, forskare, Göteborgs universitet, Sverige

Zachary Makanya, Participatory Ecological Land Use Management, Kenya

Moses Mwanga, National Organic Movement of Uganda, Uganda

Jorge Njoroge, Kenyan Institute of Organic Agriculture, Kenya

Charles Ssekyewa, professor Uganda Martyrs University

Mundendeli Sylvere, Rwanda Organic Agriculture Movement, Rwanda

Girmay Tesfay, forskare, Mekelle University, Etiopien