Ett språk utvecklas traditionellt genom att användandet av ord dör ut och att nya företeelser skapar behov av användning av annorlunda ord. Karin Salmson och Marie Tomicic från Olika förlag vill med stöd av Karin Milles från Södertörns högskola förklara att de inte nöjer sig med denna organiska tillväxt av språk. I inlägget Det behövs ett nytt ord i svenskan på Brännpunkt 21/1 stannar de inte vid att fastställa den stora nytta deras egna utgivning gör med användande av begreppet ”hen”, ett begrepp som knappast kan sägas bära någon folkig förankring 2012. Tvärtom driver de tesen att begreppet skall börja användas av andra.
Begreppet ”/…/behövs om en författare vill att ens karaktär ska värderas utifrån sina individuella egenskaper och ge identifikationsmöjligheter till alla barn.” I denna mening fastslås alltså att jag likt min son omöjligen kan tillgodogöra mig värdet i Astrid Lindgrens berättelser om Pippi Långstrump , då denna hjältinna beskrivs just som en ”hon” och ej en ”hen”.
Med tanke på vad kvinnliga litterära hjältar i allmänhet och Pippi Långstrump i synnerhet betytt för mig som läsare vill jag med eftertryck ifrågasätta sanningshalten i Salmsons, Tomicics och Milles påstående.
Jag vill också fastslå att jag inte vänder mig mot att böcker utgivna på Olika använder sig av egenkomponerat språk, hur obegripligt det än är. Vad jag vänder mig emot är försök att fastställa ett språkbruk som skall användas inom litteraturen eller inom andra sammanhang, såsom Milles, Salmson och Tomicic gör i ett försök att få omvärlden att använda språket på ett sätt som passar deras högst personliga politiska uppfattning.
JONAS KRAGNERT BARTHOLF
förälder och författare
