Hårda fakta och statistik visar att de här åren på många sätt varit förlorade år för Sverige. Vi har inte klättrat i välståndsligan. Vi har inte ökat antalet arbetade timmar i förhållande till befolkningen. Vi har inte blivit bättre på att integrera våra invandrare. Vi har inte ökat antalet företagare, som är basen för den sysselsättning som ska skapa skatteintäkter och välfärd.
Regeringen påstår ofta att vi lyckats bättre ekonomiskt än andra länder. Men i så fall skulle vi stigit i den välståndsliga som OECD sammanställer varje år. Organisationen jämför olika länders BNP och tar hänsyn till valutornas köpkraft.
Sverige har inte stigit, utan tvärtom sjunkit något, i OECD:s välståndsranking.
Ett annat påstående från regeringen är att arbetslösheten pressats tillbaka. Det är en sanning med en avgörande modifikation.
Tar man hänsyn till den ökade sjukfrånvaron och att arbetskraften växt en del under dessa tio år, har antalet arbetade timmar inte ökat utan tvärtom minskat. 1994 arbetade vi tillsammans 1969 timmar per år och person i arbete. I dag arbetar vi mindre, 1934 timmar per person i arbete.
Andra siffror bygger under bilden om tio förlorade år:
Färre företagare. Utslaget över hela tioårsperioden har Sverige förlorat 40 företagare varje vecka, totalt 20500.
Fler brott. 2003 anmäldes 143000 fler brott än 1994. Bara 15 procent av alla anmälda brott kunde bindas vid en gärningsman 2003.
Färre poliser. Antalet poliser har minskat med 1844, antalet civilanställda som ser till att poliser kan arbeta med brottsbekämpning i stället för med administration har minskat med 926.
Överfulla fängelser. 1994 klarade kriminalvården av att hantera beläggningen på häkten och fängelser (86 respektive 90 procent) 2003 var det överfullt (99 procent i båda fallen).
Fler misslyckanden i skolan. Andelen elever med avgångsbetyg från gymnasiet fyra år efter att de började har sjunkit från 90 procent till 74 procent.
Färre behöriga lärare. Andelen behöriga lärare i gymnasiet har sjunkit från 92 procent till 77 procent.
Mycket slående är att integrationen av invandrare går allt sämre. Detta, som kallats en ödesfråga för Sverige, är ett enormt misslyckande för regeringen. Tre exempel kan räcka:
Större andel invandrare bland de arbetslösa. Redan 1994 var arbetslösheten högre bland invandrare än i befolkningen i stort, 90 procent högre. 2003 var invandrarnas arbetslöshet 120 procent högre än i befolkningen i stort.
Fler misslyckanden för invandrare i skolan. Andelen invandrarelever med avgångsbetyg från gymnasiet fyra år efter att de började har sjunkit från 75 procent (läsåret 1995/96) till 63 procent (läsåret 2003/04).
Ökat utanförskap för invandrare. Redan 1994 var valdeltagandet bland invandrare lägre än i befolkningen i stort, 40 procent. 2004 hade invandrarnas valdeltagande sjunkit till rekordlåga 35 procent.
Många som röstat på socialdemokraterna de här tio åren har säkert gjort det i förhoppningen om att partiets löften på välfärdsområdet ska ha något innehåll. Men också här pekar flera kurvor åt fel håll:
Fler sjukskrivna. Sedan 1994 har sjuktalen ökat med 50 procent. Antalet sjukskrivna har ökat från cirka 173 000 till drygt 262000. Antalet förtidspensionärer har ökat från 422 000 till 526000.
Färre husläkare. Antalet husläkare har minskat från cirka 4200 heltidsläkare till mellan 3 500 och 4000. Under åren 1991–94 ökade antalet med drygt 1300.
Längre vårdköer. Vårdköerna har aldrig varit så korta som 1992–94. Den socialdemokratiska regeringen avskaffade vårdgarantin och har trots många löften om att återinföra den inte gjort det. Köerna till operationer är långa och köerna till rehabilitering är ofta ännu längre.
Ett område som regeringen påstår sig ha prioriterat är jämställdheten. Men i verkligheten står jämställdheten och stampar.
Trots allt prat och alla jämställdhetsministrar som kommit och gått, har lönediskrimineringen av kvinnor inte minskat. 1994 hade kvinnor 84 procent av mäns lön. 2002 hade den siffran sjunkit till 83 procent. Ännu ett fundamentalt misslyckande gäller Sveriges roll i Europa. 1994 blev Sverige fullvärdig medlem i EU-samarbetet. 2004 har Sverige åter blivit en randstat som säger nej till den gemensamma valutan och nej till fler gemensamma tag för att lösa gemensamma problem.
Sverige är på många sätt ett fantastiskt land och Sverige förtjänar bättre. För det krävs förändring. Tänk om vi om ytterligare tio år – då är det 2014! – kan se tillbaka på ett decennium som inneburit en vändning!
Sverige behöver fler företagare och mer arbete. Politikerna måste anta småföretagarnas perspektiv och skapa rimligare skatter och regelverk. Det ska alltid löna sig att gå från bidrag till arbete. Flit och hårt arbete ska åter premieras i vårt land. Bättre resultat och färre utslagna i en mer kunskapsorienterad skola.
Det krävs en genomgripande uppgörelse med flumskolan. Ordning och reda, läxor, betyg och en modern lärlingsutbildning ger en bättre skola både för den skoltrötte och för den som tidigt vill satsa på att gå vidare till högre studier.
Lägre arbetslöshet, bättre skolresultat och minskat utanförskap för invandrare. Vägen till integration går via en reformerad, kunskapsorienterad skola och ett uppbrott från bidragspolitiken. Med en jobbgaranti ska alla invandrare som kan arbeta också få möjligheten – och skyldigheten. Att ställa krav är att bry sig.
Fler poliser som bekämpar brottsligheten och en kriminalvård som fungerar. Rättsstatens kärnfunktion – att värna dess medborgares liv och hälsa – måste återupprättas. Det kräver en förmåga att prioritera rättsväsendet i användningen av skattepengarna, men också en insikt om att vi har en ny typ av grov internationell brottslighet att handskas med.
Ett Sverige som fullt ut samarbetar med sina grannar. Allt fler länder går med i EU. Fler fördjupar samarbetet. Ett litet utrikeshandelsberoende land som Sverige har allt att vinna på att vara med fullt ut. En positiv utveckling av jämställdheten. Nycklar till en mer jämställd utveckling av lönerna är att privat företagande uppmuntras i branscher där kvinnor dominerar, att män tar ut en större del av föräldraledigheten och att utbildningsvalen blir mer individualistiska och mindre könsbundna. Sådant vill vi uppmuntra.
En god vård där vårdköerna är borta ger färre sjukskrivna. Vi vill ha husläkare, en vårdgaranti och de resurser till sjukvård och äldreomsorg som gör att högt ställda krav kan infrias.
Efter denna redovisning av misslyckanden de senaste tio åren och efter att ha presenterat något ur folkpartiets meny av åtgärder för att vända utvecklingen, vill jag ställa två frågor till dig som läsare:
Tycker du att socialdemokraterna är värda ytterligare år till vid makten? Eller är det dags för förändring?
