FN:s viktigaste konvention på området mänskliga rättigheter (MR) är konventionen om de civila och politiska rättigheterna, MR-konventionen. Konventionen har tillträtts av cirka 170 medlemsstater, däribland Sverige, medan bland andra Kina och Kuba står utanför. MR-konventionen reglerar de fri- och rättigheter vi också känner från bland annat Europakonventionen och vår grundlag.
Att MR-konventionen efterlevs övervakas av en kommitté på 18 ledamöter (MR-kommittén), valda i sin personliga egenskap av konventionsstaterna. MR-kommittén skall inte blandas samman med FN:s MR-råd, där 47 stater, däribland också Kina och Kuba, ingår. MR-rådet är, till skillnad från MR-kommittén, ett genompolitiserat organ.
MR-kommittén granskar vid envar av sina tre årliga sessioner fyra, fem statsrapporter, med staten på plats för en dialog med kommitténs ledamöter. Granskningen utmynnar i en ”dom” (concluding observations) med kritik och rekommendationer.
Kommittén har ingen egen MR-ranking. FN har en panisk beröringsångest för just jämförelser på detta område. Alla stater, oavsett om de är mogna demokratier, halv- eller heldiktaturer anses nämligen vara likvärdiga. De länder som har brister på MR-området bör inte särskilt uppmärksammas annat än för att få hjälp i sin utveckling, är tanken. Och det finns ju saker att peka på som orsaker, såsom effekter av kolonialisering och andra geopolitiska, kulturella eller historiska faktorer, till tillståndet i världen.
Det finns ingen brist på lödiga, rättsligt bindande MR-instrument på den globala scenen, men med tillämpningen är det sämre ställt. Men som en kollega i kommittén nyligen sa: ”Det är inte så lätt. Många stater vet inte vad de har skrivit på. Det måste vi förstå.”
I oktober i Genève har MR-kommittén efter 30 år uppmärksammat sin hundrade session med en betraktelse över det allmänna läget: ”Stocktaking and Prospects”. I högstämda tal reflekteras över det förflutna och framtiden för MR och kommittén. Ingenstans fanns dock redovisat vilket resultat MR-kommitténs övervakningsarbete hittills har gett.
Men kommittén anger i sina ”concluding observations” efter hur många år nästa rapport skall ges in. Länderna kan således ges en femma, fyra eller trea (tvåa förekommer numera ytterst sällan) i betyg.
En genomgång visar bland annat följande:
1 Sammanlagt är det nära en femtedel av alla konventionsstater som antingen aldrig avhörts under kommitténs 30- åriga levnad eller är i dröjsmål med över tio år.
2 De knappt 30 länder som återkommande, och mer eller mindre i tid, rapporterat de senaste tio åren är lika stor som den grupp stater som aldrig avhörts, det vill säga 20 procent. Den resterande tredje gruppen på cirka 60 procent är stater som förekommit endast en gång inför kommittén de senaste tio åren.
3 Sverige tillhör, jämte ”hyggliga” länder som Danmark, Nederländerna, Nya Zeeland och Schweiz, föga förvånande gruppen med en solid femma, medan treor har getts till Israel, Ryssland och Uzbekistan. Bland annat Australien, Irland, Jemen, Storbritannien, Syrien och USA anses jämbördiga och ligger på en fyra.
Försök inom kommittén att reformera arbetet och prioritera granskningen av de mest försumliga staterna samt också utvidga kategorin ”hyggliga” stater till en betygskategori sex har hittills mötts med betydande motstånd. Reaktionen är ännu svalare på tanken att revidera konventionen och upphäva rösträtten till val av ledamöter för de många stater som grovt kränker MR-konventionen.
Endast genom tydliga kriterier och uppföljning främjas skyddet för de mänskliga rättigheterna på global nivå. Den nuvarande dubbelmoral, cynism och politisering som MR-området inbjuder till inom FN:s ram, och där MR-rådet är den tydligaste exponenten, leder till en allmän försvagning, något som förstås många stater med svaga betyg välkomnar.
Sverige och de goda krafterna inom EU bör i större utsträckning sätta strålkastarljuset på de många mörka områden på vår jord där kränkningar sker.
KRISTER THELIN
ledamot av FN:s MR-kommitté
