Folkhälsominister Maria Larsson har sett påtagligt stolt ut när hon talat om de storsatsningar på äldrevården som regeringen sjösatt.
Verkligheten är dock att stödet till äldre, i synnerhet äldre dementa, skurits ner under en lång rad av år och att de pengar som nu skjuts till inte på långa vägar räcker för att förändra detta.
Socialtjänstlagen är tydlig i vad äldre ska kunna kräva av sin vård. De äldre ska ha:
•möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden
•en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra
•vård och omsorg av god kvalitet
Så är det inte idag. Tvärtom är Sverige snabbt på väg tillbaka till den sociala situation som rådde före välfärdsstaten, då ansvaret för den som var gammal och förvirrad låg helt hos familjen, i praktiken döttrarna.
Om inget görs kommer merparten av dagens unga kvinnor att tvingas dubbelarbeta som vårdare i hemmet av sina egna sjuka föräldrar.
Enligt forskningsstudier kommer antalet alzheimersjuka att åtminstone dubbleras fram till år 2050. Det beror framför allt på att vi lever allt längre och att demenssjukdom främst drabbar de äldre. Idag finns cirka 140000 dementa i Sverige och man beräknar att 25000 insjuknar årligen.
Samtidigt som de dementa blir fler har kommunerna under de senaste tio åren minskat antalet platser i särskilt boende för äldre dementa. En nyligen utkommen rapport från Socialstyrelsen visar att drygt 50 procent bor i denna typ av boende.
Resterande får, vare sig de vill eller inte, bo kvar i sina hem. Ansvaret för vården har steg för steg skjutits över på de anhöriga.
Som regel är det den äldsta dottern i familjen som får dra lasset när en förälder blir dement. När hon inte orkar får familjemedlemmarna hoppa in i tur och ordning – först näst äldsta dottern, sedan äldste sonen och så vidare.
I snitt får svårt demenssjuka bara 1,5 hemtjänsttimmar per dygn. Detta är inte vård utan förvaring av sjuka människor, som inte klarar av att ta hand om sig själva. Dessutom en vård som är svår att kvalitetssäkra eftersom tillsynen är svår att genomföra i den enskildes hem.
Många demenssjuka har lika små möjligheter att klara sitt dagliga liv som ett fem- eller tioårigt barn. Det vore otänkbart och ovärdigt att lämna ett barn i den åldern utan tillsyn stora delar av dygnet.
Detta sker dock när vi blir gamla och demenssjuka. Den vård som demenssjuka får handlar ofta om basbehoven – att den sjuke får mat och hjälp att hålla sig ren. Detta är inte tillräckligt.
Demenssjuka har stort behov av trygghet och aktivitet, i synnerhet att få vara på en plats där man känner sig hemmastadd och där man kan finna gemenskap med andra människor.
Den forskning som finns visar att de bästa förutsättningarna för god demensvård är småskaliga, hemlika miljöer där det finns tillgång till utbildad personal som kan ge en personcentrerad omvårdnad.
Av kostnadsskäl är det många kommuner som gör tvärt om – enheterna blir större, personaltätheten mindre och demenssjuka trängs med människor som har andra vårdbehov. Det enda skälet till att detta accepteras är att demenssjuka är en svag grupp, med små möjligheter att föra sin talan i den offentliga debatten.
Framtiden behöver emellertid inte vara så mörk. De senaste tio åren har forskningen inom demens gjort stora framsteg.
Under 1990-talet kom de första läkemedlen mot demens. Idag kan symtomen ofta lindras så att människor längre kan fortsätta att leva i stort sett normala liv, om diagnosen ställs tidigt.
Även forskning kring nya vårdmetoder och omhändertagande har gjort att vi idag har bättre förutsättningar att ge rätt vård och stöd än tidigare.
Vården av dementa måste få kosta väsentligt mer än idag. Det räcker då inte med enstaka initiativ, vi behöver ett samlat ansvarstagande.
När mamma blir dement kommer hon inte att kunna hävda sig mot politiker som skär ner. Om hon ska minnas namnen på sina barn och vänner behövs högre kvalitet i vården av sjuka, mer stöd till anhöriga och mer pengar till forskning.
BENGT WINBLAD
professor Karolinska institutets Alzheimercentrum
