I efterhand kommer vi nog att undra hur det kunde gå så långt.

Mattias Svensson

Är det rimligt att en person som populärt och framgångsrikt engagerat, underhållit och informerat barn som tv-personlighet och tidningsredaktör i tolv år fråntas denna möjlighet för vad han eventuellt roade sig med en helg? Det är den fråga som hänger över behandlingen av barnprogramsledaren och Kamratpostenredaktören Ola Lindholm.

Hänger över är viktigt i sammanhanget. Lindholm är inte dömd för något brott ännu, även om han misstänks för ett ringa narkotikabrott med dagsböter på straffskalan. Straffet har däremot redan kommit genom att Lindholm redan efter polisingripandet hängdes ut på kvällstidningarnas löpsedlar och oavsett dom kommer att ha en stigmatiserande narkotikastämpel på sig.

Denna stämpel har varit tillräcklig för att SVT ska stoppa barnprogram där Lindholm är programledare och för att Kamratposten får ledas av en annan redaktör. Skulle han dömas för ringa narkotikabrott kan hans karriär som programledare och redaktör vara slut.

Är det verkligen rimligt? På vilket sätt skulle programmet Wild kids, som mina barn sitter klistrade framför, bli sämre av att programledaren är dömd för ett ringa brott?

Kanske för att vuxna i Lindholms position behöver vara ett föredöme för barn. Självklart är det så. Men även barn kan nog må bra av att i lagom doser få reda på att vuxna inte alltid är föredömliga och perfekta. Alla fel och brister behöver inte raderas från barnens värld. För inte så länge sedan hade vi en diskussion bland barnboksförfattare om att vi kanske går får långt i att skydda barnen mot allt svårt, fult och obehagligt. I så fall skulle kanske Astrid Lindgrens värld med harmlösa fyllerister som Farbror Nilsson i Madicken på junibacken inte heller vara barntillåten.

Drevet mot Lindholm är på många vis en typisk moralpanik. Moralpaniker har genom historien drabbat dans, spel, alkohol, teater, rockmusik, romaner eller datorspel gärna med laddade namn som ”dansbaneeländet” eller ”videovåldet”.

Medier förstärker sedan paniken genom selektiv rapportering av färgstarka ”fakta”. Man utser folkfiender som ska fördömas av alla som står på den rena och goda sidan. Varje tvivel och tveksamhet ses som moraliskt förkastlig. I efterhand förundras vi över de orimliga proportionerna när exempelvis dansen utmålades som ”ungdomens fiende nummer ett”.

I dag väljer aktörer att hellre göra Ola Lindholm arbetslös för att undgå att förknippas med ”knark”. Det moraliska straffet mot Lindholm överstiger rättsväsendets påföljd och framstår nog för de flesta som hysteriskt oproportionerligt och orättvist. Särskilt som det utmäts innan Lindholm ens är dömd. I efterhand kommer vi nog att undra hur det kunde gå så långt.

Det var inte heller Lindholm som valde att ta upp det eventuella drogbruket i offentligheten. Det var en kvällstidning, som såg sig föranledd av polisens misstanke och test. I många länder har man valt att inte kriminalisera personligt bruk av narkotika bland annat för att det kräver integritetskränkande kontroller av människor. Lindholms öde ger fog för den synen.

Ska verkligen den som går på en fotbollsmatch kunna stoppas av polis och tvingas kissa offentligt? Tycker vi att sådana kontroller är värda priset att enbart misstanken leder till löpsedlar? Borde vi inte snarare ompröva lagar som drar fram människors privatliv i offentligheten och snarare än att hjälpa dem kan förstöra deras liv och karriär.

MATTIAS SVENSSON

författare till Glädjedödarna – en bok om förmynderi, redaktör, Neo