Idag, fredag, debatteras arbetsmarknadspolitiken i riksdagen. Alliansen söker stöd för en politik som tar sikte på att förhindra att arbetslösheten biter sig fast i efterdyningen av finanskrisen. I budgeten återfinns förstärkta satsningar på coachning och praktikplatser för att kortidsarbetslösa snabbt ska återgå i arbete när jobben nu börjar växa till. För de som står längre bort från arbetsmarknaden förstärks subventionerade anställningar och en särskild satsning för minskad ungdomsarbetslöshet genomförs. Det ska bland annat bli möjligt för fler ungdomar att komplettera upp sina betyg eftersom det är en avgörande faktor för att komma in på arbetsmarknaden. På ett mer generellt plan ligger arbetslinjen fast genom att det lönar sig att arbeta och att a-kassan fungerar som en trygg omställningsförsäkring mellan jobb.
Att alliansen nu fullföljer den politik som presenterades i valmanifestet är kanske inte så förvånande. Mer anmärkningsvärt är att de rödgröna med Socialdemokraterna i spetsen valt att gå vidare med sina tidigare uppgörelser trots att allt fler företrädare tar avstånd från förslagen.
Ett viktigt område handlar om a-kassan där de rödgröna gemensamt föreslår en kraftig utgiftsökning de kommande åren utan att presentera en hållbar finansiering. Det är ansvarslöst men ännu mer allvarligt är att de verkar vara beredda att driva det till skarp omröstning i riksdagen.
Det innebär i praktiken att de rödgröna bjuder upp Sverigedemokraterna till dans och ger dem möjlighet att förenas i ett tillkännagivande till regeringen. Att Mona Sahlin under valrörelsen gjorde en stor sak av att Socialdemokraterna aldrig skulle samarbeta eller göra sig beroende av Sverigedemokraternas stöd verkar vara helt bortblåst. Det är just precis vad de nu gör genom att driva sitt förslag om a-kassan till sin spets.
Att man i oppositionen lägger fram ett alternativt förslag till regeringens politik är ingenting konstigt i sig. Men att Socialdemokraterna inne i kammaren driver en politik som de utanför kammaren kallar fel politik, och pekar ut som sin viktigaste omprövning, är inte seröst. Under den senaste tiden har till exempel flera företrädare för Socialdemokraterna gjort utspel om a-kassans framtida utformning. Mona Sahlins förslag om en bortre parentes, och att jobb ska gå före ersättningar, anammades snabbt av både Sven-Erik Österberg och IF Metalls Stefan Löfven.
Vidare har Thomas Östros ifrågasatt fastighetsskatten och den egna valanalysen riktar även udden mot andra skattehöjningar som bensinskatt och återinförd förmögenhetsskatt. Sammantaget väcker det frågor om vilken ekonomisk politik som Socialdemokraterna söker stöd för. Skattehöjningarna är givetvis en viktig del av finansieringen av deras a-kassereform.
A-kassan har tillsammans med beskattningen av inkomster under en lång tid varit utformad på ett sätt som hållit människor kvar i arbetslöshet. Därför har alliansen genomfört ett antal reformer för att göra det mer lönsamt att arbeta och tydliggöra försäkringens roll som omställningsförsäkring.
För att ytterligare förbättra trygghetssystemen har alliansen under våren tillsatt en parlamentarisk utredning som ska se över hur arbetslöshets- och socialförsäkringarna långsiktigt kan bli mer sammanhållna, balanserade och bidra till en högre sysselsättning. Eftersom vi eftersträvar en bred uppgörelse är det välkommet att företrädare för socialdemokratin ansluter sig till arbetslinjens grundtankar men det borde också återspeglas i agerandet i Sveriges riksdag.
Vi ser fram emot att fortsätta debatten om a-kassans utformning men föredrar att möta en opposition som vet vad de vill förändra. Ylva Johansson borde i dagens kammardebatt dra tillbaka den rödgröna reservationen och vara ärlig med att de inte längre står bakom de förslag som ligger på bordet. Att vara i opposition innebär också ett ansvar för att inte ge Sverigedemokraterna ett större inflytande än vad de förtjänar.
TOMAS TOBÉ (M)
ordförande arbetsmarknadsutskottet
HANS BACKMAN (FP)
ledamot
ANNIKA QARLSSON (C)
ledamot
LARS-AXEL NORDELL (KD)
ledamot
