Det finns de som inte skulle ha råd att låta bli.

Niclas Petersson

Ja, vi har lång väntetid på organ i Sverige. Och ja, vården kostar samhället mycket pengar.

Vårdkostnaden för en njurpatient ligger på cirka en miljon kronor per år. Lägg där till kostnaderna för sjukskrivningar (en del dialyspatienter jobbar, men många är sjukskrivna) och uteblivna skatteintäkter. För varje lyckad njurtransplantation tjänar staten flera miljoner kronor.

Det genomförs alldeles för få organtransplantationer med levande givare. Så långt är jag helt överens med Henrik Hall (Brännpunkt 11/7).

Men jag håller dock inte med om att ekonomisk ersättning till donatorerna är rätt väg att gå.

”Om sådana affärer tilläts så skulle de inte bara rädda många liv, utan också spara pengar åt landstingen.” För Henrik Hall verkar det vara väldigt enkelt. Han ser organdonation som vilken affärstransaktion som helst. Men det är faktiskt en stor skillnad på att sälja sin bil och att sälja sin ena njure eller en bit av levern.

I januari 2005 gav jag bort min ena njure till min dåvarande sambo. Vi hade levt ihop i åtta år och jag kände stor tacksamhet när det efter nästan ett års utredning stod klart att jag passade som donator. Det var aldrig någon tvekan om jag skulle göra det. Naturligtvis inte.

Det var mitt personliga val och jag gjorde det inte för att få råd till den där jorden runt-resan som jag alltid har drömt om, betala av mina lån och räkningar eller för att dryga ut min arbetslöshetsersättning.

Jag och alla andra levande organdonatorer har gjort det av ett altruistiskt skäl – vi har utsatt oss själva för en kort periods obehag och en viss risk för vår egen hälsa, för att rädda livet på en annan människa. Jag gjorde det för en människa som jag älskade, men det finns donatorer som har gett bort en av sina njurar till någon som de inte känner. Det är så mycket större. Och i mina ögon är de bland de största hjältarna som vi har i det här landet.

Naturligtvis skulle vi få fler donatorer i Sverige om vi införde en ersättning. 300 000 kronor är onekligen mycket pengar, men de flesta av oss skulle nog efter en stunds eftertanke ändå låta bli. För att vi har råd.

Men det finns de som inte skulle ha råd att låta bli. De som inte ser någon annan utväg.

Med en statlig ekonomisk ersättning så skulle givarna i hög grad komma från samhällets mest utsatta grupper – till exempel unga vuxna, arbetslösa, invandrare, spelmissbrukare och pappor och mammor som kämpar med att betala räkningarna varje månad.

De skulle donera en njure av en enda anledning – för att de måste. Inte av välvilja och omtanke för mottagen – utan för att själva kunna få en drägligare tillvaro eller för att få snabba och ”lätta” pengar.

Skulle du vara en av dem som gav bort en njure Henrik Hall?

Staten och sjukvården borde uppskatta organdonatorerna mer. Varje lyckad njurdonation sparar som sagt miljoner åt staten. Men ekonomisk ersättning är ingen lösning. Jag vill inte ha några pengar för det jag gjorde.

Däremot hade en symbolisk form av uppskattning varit fint. Som kanske ett högkostnadskort för sjukvården som gäller livet ut.

Slutligen vill jag säga att det är en fantastisk upplevelse och erfarenhet att få ge bort ett organ till en annan människa. Jag och min dåvarande sambo lever inte längre tillsammans. Men jag har aldrig någonsin ångrat mitt val att donera. Om det var möjligt så skulle jag göra det igen.

Det är min förhoppning att fler får och tar den chansen. Utan tankar på ekonomisk ersättning.

NICLAS PETERSSON

donator