Domstolen ska ingripa mot övertramp

Madeleine Leijonhufvud har i ett debattinlägg på SvD Brännpunkt den 27/12 kritiserat utformningen av de Vägledande regler om god advokatsed som träder i kraft den 1 januari 2009. Hennes kritik avser reglerna om advokatens lämnande av uppgifter, som kan anses kränkande eller sårande för motparten. Hon kritiserar också de regler som gäller vid förhör med vittne eller målsägande.

Eftersom Leijonhufvud, som så ofta, kraftigt skjuter över målet finns det anledning till några tillrättalägganden.

Mål om våldtäkt är regelmässigt mycket känsliga. En utsatt kvinna förtjänar självklart medkänsla och stöd i en mycket utsatt situation, som kan upplevas som ett dubbelt övergrepp. För den tilltalade innebär en fällande dom vanligen ett strängt straff, ofta ett flerårigt frihetsberövande. Till detta kommer det sociala skamstraff som en fällande sexualbrottsdom medför.

I ett rättssamhälle är det således av yttersta vikt att rättegången blir rättvis och att bevisningen prövas noggrant. En avgörande del av bevisningen i denna typ av mål är nästan alltid muntlig. Mot brottsoffrets berättelse står den tilltalades förnekande.

Det är en vansklig uppgift att bedöma vem som talar sanning. Ofta spelar detaljer från händelseförloppet en avgörande roll för den bedömningen, liksom för påföljdsbestämningen.

I en brottmålsrättegång medverkar olika aktörer, var och en med sin bestämda roll. Åklagaren för det allmännas talan. Den tilltalade biträds av en försvarsadvokat. Målsäganden deltar med ett biträde vid sin sida, också denne normalt en advokat. Vittnen uppträder och ger sina, inte sällan motstridiga, versioner. Till detta kommer annan bevisning i form av sakkunniga, föremål och dokument.

På domstolen ankommer att svara för att processen sker på ett korrekt sätt, att värdera bevisningen, att tillämpa lag och att utdöma påföljd.

Försvarsadvokatens roll innebär att han/hon ska nagelfara de uppgifter som målsäganden har lämnat. Dessa uppgifter avser ofta mycket personliga förhållanden, och frågorna kan därför upplevas som kränkande.

Därför utbildas och fortbildas försvarsadvokater och målsägandebiträden i förhörsteknik och förhörsetik. Den problematik som berörs i artikeln är dock lika relevant när det gäller att korsförhöra den misstänkte, som kanske är oskyldig till brottet. En felaktigt utpekad våldtäktsman har minst lika stor anledning som ett brottsoffer att bli kränkt av åklagarens och målsägandebiträdets frågor.

Att advokaten inte går över de gränser som kravet på relevans medför skall domstolen bevaka. När övertramp sker skall domstolen ingripa.

Till detta kommer de förhållningsregler som advokaten självmant skall ålägga sig själv. De nu aktuella reglerna om god advokatsed har just detta syfte.

Att målsäganden i ett omfattande korsförhör kan komma att behandlas omilt ligger dessvärre i situationen. Till detta kommer att en försvararinsats blir kontraproduktiv om irrelevanta frågor ställs. Detta inser de allra flesta försvarare.

Som erfaren professori straffrätt och tillika mångårig ledamot av Advokatsamfundets disciplinnämnd är Madeleine Leijonhufvud väl medveten om de förhållanden som råder under en brottmålsrättegång.

När hon med cyklopartad ensidighet raljerar över Advokatsamfundets etikregler är detta att beklaga. Och hon borde inse att enögdheten knappast övertygar någon.

Ty visst är det ur samhällelig synvinkel beklagligt om brottsoffer känner sig oriktigt behandlade i ett målsägandeförhör. Men tusen gånger värre är det om en oskyldig döms.

Anne Ramberg
generalsekreterare
Svenska Advokatsamfundet

SVAR DIREKT:

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg ser det inte som ett problem att människor som utsatts för brott inte vågar gå till polisen för att de fasar för en rättegång.

Försvarsadvokater, åklagare och domare är alla aktörer i det rättssystem som i ett civiliserat samhälle ska lagföra brottslingar och ge brottoffer upprättelse. De har skilda roller, men de har alla ett ansvar för att systemet fungerar.

Anne Ramberg menar att det är domarens uppgift att ingripa när en advokat passerat gränsen för det relevanta. Det är riktigt att en sådan skyldighet finns i rättegångsbalken. De undersökningar jag nämnde i min artikel visar dock att många domare inte ingriper.

Frågorna om klädsel, sexual- och alkoholvanor får passera, och de återges till och med i den skrivna domen. Men detta befriar inte försvarsadvokaten från skyldigheten att uppträda etiskt godtagbart mot målsägande och vittnen.

Anne Ramberg ger ingen förklaring till varför de reviderade vägledande reglerna nu ger försvarsadvokater ytterligare utrymme för kränkande frågor.

Istället för att upprepa det självklart viktiga att den som faktiskt inte begått ett brott inte ska dömas borde samfundets högsta representant ha förklarat hur man inom samfundet arbetar för att komma tillrätta med de frekventa övertrampen från försvararhåll i sexualbrottmål.

Hennes svar förstärker det intryck man får av de reviderade reglerna: något sådant arbete förekommer över huvud taget inte.

Madeleine Leijonhufvud
professor i straffrätt