Professor Madeleine Leijonhufvud vidhåller (SvD Brännpunkt 9/9) att rättsväsendet i våldtäktsmålen systematiskt missgynnar kvinnorna och frikänner (eller aldrig åtalar) många ­skyldiga män.

Sexmålen är inte lätta att få insyn i. Rättegångarna äger rum bakom stängda dörrar och förundersökningarna är sekretessbelagda.

Som försvarsadvokat kommer jag förbi alla dessa hinder och vet därför mer än många andra hur verkligheten ser ut. Den verklighet Madeleine Leijon­hufvud tror så blint på finns inte. Det är tvärtom.

I över nio fall av tio tror domstolarna på kvinnorna och meddelar fällande dom. En lång rad av dessa domar är felaktiga. Många män är oskyldigt dömda.

Ännu fler är dömda trots att det är ytterst oklart om de har begått något brott: ord står mot ord och kvinnan är lika trovärdig som mannen, ingen vet vem som talar sanning men domstolarna meddelar fällande dom i alla fall.

Den kriminalpolitiska våldtäktsdebatten måste bli saklig. Lag och praxis måste i framtiden bygga på hur det ser ut i verkligheten.

Man kan ändra lagen igen, men det skulle inte göra någon skillnad.

Det är omöjligt att lagstifta bort att människor går på krogen, dricker sig berusade, fattar tycke och har sex med varandra. Man kan inte lagstifta bort att de ­efteråt ibland kommer att ha ­olika åsikt där kvinnan säger att det var våldtäkt och mannen ­säger att det var frivilligt.

Vad som behövs är ingen ny lag utan att Högsta domstolen utarbetar ordentliga riktlinjer för dessa ord mot ord-mål.

Att polis och åklagare lägger ner så många mål beror inte på att man där ägnar sig åt ett systematiskt kvinnoförtryck, utan för det mesta på att spåren kallnat eftersom så många kvinnor gör sina polisanmälningar långt efter händelserna.

Medicinen är enkel: våldtagna kvinnor bör gå till polisen ­samma dag så att spåren inte hinner ­kallna. Då kan polisen ta DNA, göra brottsplats- och läkar­undersökningar och hinner få fatt i alla vittnen.

Madeleine Leijonhufvud har i många år stått i spetsen för en kriminalpolitisk debatt som enligt min mening har blivit rabiat: som arrangerar fackeltåg och protestmarscher och skriver debattartiklar i så högljudd ton att halsmandlarna syns varje gång en domstol ogillar ett åtal i ett våldtäktsmål.

Hon och andra är så starkt övertygade om att man har rätten på sin sida att man inte ser att man gått alldeles för långt och krossar andra rättmätiga intressen.

I det debattlägret är Madeleine Leijonhufvud galjonsfiguren och får därför finna sig i tuff kritik. Jag kan aldrig förlåta att hon så totalt saknar respekt för de ­åtalade männens rättssäkerhet att hon numera öppet kräver att domstolarna hellre fäller än ­friar.

”Om domstolarna oftare friade än fällde skulle det betyda att åklagarna generellt misskötte sitt jobb”, skriver hon på SvD Brännpunkt 9/9.

Än mindre kan jag på något sätt respektera att hon till och med ger sig på de åtalade männens rätt att försvara sig. I tidskriften Advokaten (nr 5 1997) heter det:

”Men dessa advokater, som har presenterat som sin affärsidé att få incestmisstänkta frikända. Tänk om det i själva verket gått till så som flickan berättade? Kan det vara så att dessa advokater, med sin i förväg deklarerade tes om att de som misstänks för barnövergrepp alltid är oskyldiga, hindrar människor som faktiskt har begått de gärningar de misstänks för att erkänna dessa och få både det straff och den behandling som de i själva verket inser att de bör ha? Vad är det som styr dessa advokaters agerande? Handlar det om prestige och kamp om nya, inbringande uppdrag?”

Detta är inget annat än illa förklädd lynchjustis!

Kvinnor har sammanfattningsvis en mycket god rättssäkerhet i våra sexmål. I de mål där det väcks åtal är det min bestämda uppfattning att i stort sett ingen skyldig frikänns.

Madeleine Leijonhufvud har för många år sedan uppnått det mål hon eftersträvat: rättsväsendet utsätter inte längre kvinnor i sexmål för strukturellt kvinnoförtryck. Tvärtom har pendeln slagit över för långt. En massa män som är eller kan vara oskyldiga är dömda.

Detta har pågått i många år. Det är hög tid att börja uppmärksamma det lidande som rättsväsendet utsätter denna grupp för.

Dessa män, deras familjer, ­anhöriga, vänner och bekanta drabbas av ett outsägligt stort ­lidande. De får se hela sin sociala tillvaro raserad. De förlorar ­jobbet. Familjerna splittras och barn placeras i fosterhem.

De är på livstid utestängda från en lång rad yrken och tappar sitt sociala anseende för resten av livet, oriktigt stämplade som sexbrottslingar.

Det är dags för en tillnyktring.


Per E Samuelson
advokat