Jag hade fel. Jag uttalade mig på ett omoget sätt när jag hävdade att opartiskhet inte skulle gälla mig eller svenska mediers USA-rapportering. Jag beklagar och ångrar detta.

Självklart omfattas också jag av kravet på opartiskhet så länge jag är kvar på Sveriges Radio och jag välkomnar en granskning av min journalistiska gärning och mitt program Konflikt.

Jag strävar inte efter att undertrycka den andra sidans argument, vilket påståtts om mig (senast i går, 29/10 i P1-morgon).
Tvärtom ser jag det som en självklarhet att lyfta fram ståndpunkter som jag själv inte delar - men inte i första hand för att tillfredsställa någon ängslig opartiskhetskvot utan för att allt annat vore ett journalistiskt nederlag, ett tecken på bristande professionalitet, bristande intresse och nyfikenhet.

Jag har inte sett det som ett problem att jag råkar tycka att John Kerry vore bättre för världen än George Bush (en åsikt som för övrigt delas av de flesta politiska partier i Sverige - från folkpartiet till vänsterpartiet)
eller att jag sympatiserade med tanken på att med militärt våld störta Saddam Hussein (en ståndpunkt som torde vara betydligt mer kontroversiell i krigsmotståndarlandet Sverige).
Jag finner ingen anledning att explicit affischera dessa ståndpunkter, och jag respekterar Sveriges Radios karantänbeslut och kommer följaktligen inte att kommentera eller analysera vare sig George Bush eller John Kerry före valet.

Däremot kan vi gott föra en debatt om vad det innebär att vara opartisk och var gränserna går. Trovärdigheten sitter inte i den opartiska masken, som Göran Rosenberg skrev i gårdagens Dagens Nyheter (DN 29/10).
En vanlig kommentar från radiolyssnare och tidningsläsare är:
”För min del, gillar jag bäst de objektiva journalisterna, de som berättar sanningen och lägger fram fakta utan att lägga sig i själva.”
Inte sällan visar en närmare granskning att det de menar är: ”Jag gillar bäst de journalister som presenterar verkligheten så som jag uppfattar den och lägger fram bevis och fakta som styrker mina
teser”.
Men varken mediekonsumenter eller journalister vill erkänna att det förhåller sig så.

Myten om den objektiva sanningen upprätthålls av både producent och konsument. Men mot detta står engagemang, subjektivitet, inlevelse, skepsis och nyfikenhet.

När man ber samma radiolyssnare och tidningsläsare att berätta om vad de tyckte mest om, vad de minns bäst av det de hört och läst, så nämner de nästan alltid berättelser och reportage som har ett tydligt subjekt, en engagerad, nyfiken, ibland partisk berättare.
De väljer en levande ögonvittnesskildring framför den torra nyhetsprosans liksvepning.
Men denna subjektiva, skeptiska, kritiska och naturligtvis också betydligt mer arbetskrävande närvaro - som jag tror är mediernas främsta konkurrensmedel - håller på att bli en bristvara när allt fler journalister sitter på redaktioner och opartiskt sorterar information som kommer till dem i datorerna, i stället för att själva vara ute, söka upp källor och registrera intryck.
Hittills har jag inte delat in
mina kolleger i opartisk och partisk. För mig finns bra och dålig journalistik.

En dålig journalist har en dold agenda som inte sällan kan kläs i en opartiskt blank kostym. En bra journalist är kritiskt ifrågasättande och har en intellektuell nyfikenhet, grundad i kunskaper som ständigt måste uppdateras.

En bra journalist problematiserar och vågar visa engagemang. I programmet Konflikt vill jag vrida och vända på relevanta åsikter om t ex hur den demokratiska världen ska hantera terrorism, demokrati, reformer, och klyftan mellan västvärlden och den muslimska världen.

Jag vill punktera den svartvita USA-bild som på ett sorgligt sätt fått nytt liv i den svenska debatten.

Jag är inte ute efter att bedriva kampanjer, utan strävar efter att erbjuda vad en av Konflikts lyssnare kallade ”hjärngymnastik” på lördagmorgonen.
I Konflikt har jag t ex haft förmånen att kunna ringa upp och intervjua neokonservativa tänkare som Bill Kristol på veckotidningen Weekly Standard. Eller Charles Krauthammer, den salte
Sharonsupportern på Washington Post. Jag delar inte deras uppfattning, men ser det som en mycket viktig uppgift att presentera deras idéer i svensk radio.

På samma sätt som jag tycker det är viktigt att låta det Muslimska brödraskapet, vars ståndpunkter jag heller inte delar, komma till tals - eller skräddaren i Gaza, barnmorskan i flyktinglägret Jebelliyah, eller en israelisk filosof som Avishai Maraglit.

Likadant är det med de intressanta ”liberala hökarna” som hörts i Konflikt - vänsterintellektuella amerikaner som Paul Berman och Christopher Hitchens som i hela sina liv, eller åtminstone sedan Vietnam, varit djupt kritiska till det republikanska partiet och dess utrikespolitik, men som nu är för Irakkriget eftersom de ser islamistisk fascism som ett allvarligt hot mot våra västerländska demokratier.

Om man som jag levt i Mellanöstern och sett reformivrarna stå och skrapa med foten inför de väldiga porträtten på Hosni Mubarak, Hafez al Assad, Kung Hussein och Saddam Hussein, var det näst intill en
njutning att se sluggern George Bush trampa på ömma arabiska tår, tala vilda-västern-språk och inleda en chockterapi som kanske, kanske skulle kunnat skaka om regimerna till förmån för en dominoeffekt av demokrati.
Nu har utvecklingen gått åt ett annat håll - men det är en annan diskussion och debatt.

Många, många lyssnare har hört av sig till mig den senaste veckan med vänliga och stödjande ord. Men jag har också fått e-post från människor som inbillar sig att jag delar deras sjuka USA-hat, och andra som försöker få mig att inse att jag är utsatt för en manlig konspiration mot kvinnor som vågar uttrycka en åsikt. (”Hade du varit man, hade de inte satt dig i karantän”.)

Jag har fiender som kallar mig judelakej med dollargrin. Andra som kallar mig antisemit och USA-hatare.

Jag kan bara vädja om att bli dömd efter mina program, inte efter ett i hast fällt uttalande i en morgontidig direktsändning.