Åke Green blev alltså frikänd i Högsta domstolen. Det var inte helt oväntat. När regeringen och riksdagen införde skärpt lagstiftning mot hets mot folkgrupp år 2002 balanserade man på en ganska slak lina.
Å ena sidan ville man ge ett bättre skydd för särskilda grupper, t ex homosexuella, å andra sidan ville man ändå slå vakt om det fria ordet och rätten till offentlig kritik.

Mycket intressant är hur Högsta domstolen har motiverat sin välskrivna dom. Den kan nämligen sägas föra in i en ny tid.

Motiveringen bygger i första hand på en ingående genomgång av praxis i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.
Litet förenklat säger HD att pastor Green kanske hade kunnat fällas om man bara ser till den svenska lagregeln och dess förarbeten, men att en fällande dom sannolikt inte hade stått sig vid en överprövning i Europadomstolen. Därför bör Green frias.

För att förstå detta bör man veta att Europadomstolen tillämpar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna, som innehåller särskilda artiklar om religionsfriheten (art 9) och yttrandefriheten (art 10). Europakonventionen gäller sedan ca tio år tillbaka såsom svensk lag.
Hade HD fällt Green till straff, hade han inom sex månader kunnat begära prövning av den domen i Europadomstolen. Det förefaller sannolikt att han i så fall också hade gjort detta.
Det är därför som HD inte ansett sig kunna stanna vid innehållet i den svenska lagregeln och hur man resonerade i den svenska riksdagen vid lagändringen.
HD har gått vidare till en närmare bedömning av Europadomstolens hållning. Det står klart att Europadomstolens praxis särskilt präglas av en strävan att slå vakt om yttrandefriheten och om religionsfriheten.

Det betyder att Europadomstolen i det fria ordets intresse har en förstående syn också på ganska provocerande uttalanden. Vad Europadomstolen inte accepterar är hetsande och hatfulla uttalanden, s k hate speech.
HD finner att vad Green predikade inte nådde upp till den nivån.

När det gäller andra
nedsättande och onödigt långtgående uttalanden ska man enligt Europadomstolen göra en avvägning mot intresset av åsiktsfrihet och rätten till även frän kritik.
Straffingripanden får inte vara oproportionerligt långtgående. Vid en sådan samlad avvägning var vad Green sagt inte straffbart enligt europarätten.

Vad händer nu? Det kommer säkerligen fram krav från berörda kretsar på lagändring i Sverige i skärpande riktning genom att utöka straffansvaret. Men går det att genomföra?
HD:s dom med sin starka förankring i europarätten visar att Sverige numera har en konstitution som är annorlunda än vad vi hade förr. Riksdagen kan inte ”lagstifta bort” det skydd för yttrandefrihet och religionsfrihet som Europakonventionen ger.
Försöker man sig på det, kan svenska domstolar ändå knappast gå emot Europakonventionen.
Skulle de ändå försöka sig på att göra det kommer Europadomstolen i sista hand att rätta till saken.

Detta sista är nog den viktigaste konsekvensen av avgörandet om pastor Green. Vi har i realiteten
fått en delvis ny konstitution och HD bekräftar detta.

Domen visar också att man måste dra en stark skiljelinje mellan vad som är oetiskt och oförskämt mot en grupp och vad som är straffbart.
Mycket man vill slippa se eller höra bör inte för den skull lagföras och bestraffas.
För den som vill hävda det fria ordet och rätten även till skarp och provokativ kritik är domen att hälsa med tillfredsställelse.