Dödshjälp inte synd, käre biskop

Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, säger på SvD Brännpunkt den 20 november bestämt nej till läkarassisterat självmord, det vill säga situationer där en läkare på en patients begäran tillhandahåller läkemedel för att patienten själv ska kunna avsluta sitt liv.

Jag vill tacka Arborelius för att han vill väcka debatt i frågan. Jag ifrågasätter dock om han är saklig i sina argument.

Jag tror att vad Arborelius egentligen ger uttryck för är den kanoniska rättens och katolska kyrkans uppfattning om livets okränkbarhet.

Livet är en helig gåva från Gud. Dödande, oavsett motiv, är förbjudet. Vad Arborelius i grunden ger uttryck för är att vi människor inte är förmögna att klara av att ta ställning till om vi vill dö eller inte.

Jag ifrågasätter därför om Arborelius syn på dödshjälp är förenlig med ett modernt samhälle.

Det är ett allmänt accepterat faktum att samhällets inställning i olika frågor påverkas av samhällsutvecklingen och värdeförskjutningar. Nationalstatens ställning, demokratiutvecklingen, människans integritet och självbestämmande har utan tvekan direkt betydelse för frågan om dödshjälp.

Som exempel på snarlika kontroversiella debatter kan nämnas fria aborter. En kvinnas rätt till abort betraktas idag som en självklarhet för de flesta, men för bara några decennier sedan var debatten hätsk.

Diskussionen innefattade argument som är paralleller till Arborelius argument i dödshjälpsdebatten, till exempel principen att läkare skall göra gott och inte skada och envars självbestämmande över sin kropp.

Abortmotståndarnas argument då var bland annat att det är fel att döda ett liv som har en god prognos och att det ofödda barnets framtida potential till rättigheter gör dess liv okränkbart.

Förespråkarna för fri abort menade att kvinnans integritet skulle kränkas utan rätten till fri abort, att det ligger i samhällets intresse att värna om att barn kommer till världen önskade och med bra förutsättningar samt att man bör begränsa dåliga arvsanlag.

Det fanns även förespråkare som ansåg att dödande av ett vanskapt foster skulle värna om dess eget intresse eftersom ett liv med ett gravt handikapp var värre än döden själv.

Abortlagen grundas således på lagstiftarens uppfattning att kvinnan har rätt till sin egen kropp, och hänvisar till hennes självbestämmanderätt, integritet och vilja som grund för avgörandet huruvida hon vill bära och ge födsel till ett barn med allt vad det innebär.

Abortlagstiftningen är en av­vägning av en kollision mellan intressen som är snarlika dem som åberopas för och emot dödshjälp.

Abortlagen kompletteras med närmare föreskrifter från Socialstyrelsen till vägledning för hälso- och sjukvårdspersonalen då sjukvården kontaktas av kvinnor som vill genomföra abort. Lagstiftningen och föreskrifterna är genomtänkta, och får anses uppfylla kraven på rättssäkerhet och rättstrygghet, och därmed säkerställa en enhetlig rättstillämpning.

Om frågor om abort kan jämföras med dödshjälp, inställer sig frågan varför det inte finns en ”åsiktsförklaring” från lagstiftarens sida samt tydliga handlingsregler för ”dödshjälpsfrågor” som riktar sig till hälso- och sjukvården, där hänsyn skall tas till liknande aspekter för ett ställningstagande, till exempel när en redig och klartänkt patient som är föremål för livsuppehållande åtgärder begär att personalen ska dra ur ”kontakten”.

Det finns här en inkonsekvens i lagstiftarens betraktelsesätt på liv och död som hittills inte getts någon förklaring.

Det är i högsta grad befogat att ställa sig frågan varför samhället tillåter – utan samtycke eller till och med i konflikt med vad som kan vara i den drabbades intresse – utsläckande av ett just påbörjat liv med potential till ett långt och för samhället berikande liv, medan det inte är tillåtet att tillmötesgå en äldre, sjuk person som har fullgjort sitt samhällskontrakt, men som tycker att livet blivit plågsamt på grund av sjukdom och uttryckligen önskar att dö värdigt och smärtfritt.

Manólis Nymark

verksjurist vid Socialstyrelsen 1996–1999 och 2003–2007