Många olyckor under de senaste decennierna har genom de ansvarigas agerande utvecklats till katastrofer. Istället för klargöranden glider de ansvariga sedan undan. Såväl efter Estonias förlisning som efter tsunamin har utredningsmaterial sekretessbelagts.

Efter varje olycka bildas en ny myndighet som vid nästa olycka är med och förvärrar situationen.

Inte en enda instans i riket är strukturerad för att kunna förutse eller hantera stora olyckor. Ingen aktör på statlig nivå har hitintills lyckats klara sina uppdrag: rege- ringen, krismyndigheterna, inspektionsmyndigheterna.

För medierna saknar frågorna aktua-litet ända fram till nästa olycka. Allmänheten sviks av alla. Sam- tidigt sköter de kommunala räddningstjänsterna sina uppdrag i tysthet.

Det statliga krishanteringssystemet är lika uselt som det ameri-kanska sjukvårdssystemet. Alla vet, men ingen orkar göra något åt det. Det är numera en miljardindustri med korsvisa lojaliteter. Från början var misstagen små, men ingen tog lärdom.

•Tjörnbron. Den 18 januari 1980 klockan 01.29 på natten, dimma. Ett liberiaregistrerat fartyg seglade ner bron, som rasade över fartyget. Ingen ombord skadades.

01.32 larmade lotsen sina kolleger på Marstrand. Sjöräddningen lyssnade på anropet men agerade inte. Först 02.28 avspärrade myndigheterna brofästena. Under en timmes tid fick den hjälplösa besättningen på fartyget se sju bilar störta i vattnet.

•Laholmsbukten. Den 6 juli 1984 sjönk en fritidsbåt i Laholmsbukten. Klockan 21.07 larmas myndigheterna av en fiskare.

Först 23.00 larmas helikopter. Klockan 02.00 upprättar sjöräddningsledaren kontakt med räddningsledaren i land. Sex personer omkom.

Exemplen kan mångfaldigas, men myndigheterna har varit kallsinniga till att vidta förändringar. ”Vi kan inte lägga oss i varandras uppgifter”, förklarade de som hade myndighetsansvar under Estonias förlisning, när det visat sig att räddningsoperationerna inte samordnades.

Av något underligt skäl har det utvecklats en lojalitetsmentalitet gentemot alla strukturella brister i de statliga räddningssystemen. Ingen har undersökt yrkeskulturen. Istället har bristande system som inte fungerat, dubblerats. Det är något osunt med svensk krishantering. Orsaken är fel organisation.

Alla inspektionsmyndigheter är en del av ett affärsdrivande verk. När en olycka inträffat är det personer med det kommersiella ansvaret som har kontakt med medierna. Inspektionerna tiger.

•Tankfartyget Tsetsis gick på grund i en bojad farled den 26 oktober 1977. Hela 38 procent av Sjöfartsverkets inkomster kommer från farledsavgifter. Sjöfartsinspektionen hade ansvaret för inspektionen av farlederna. Sjöfartsverket som organiserade Sjöfartsinspektionen hade inte placerat en enda tjänsteman för uppgiften.

•Småröd. När vägen till Uddevalla rasade i Småröd den 20 dec 2006 hade Statens Geologiska Undersökningar redan varnat för grundförhållandena. Vad skulle Väginspektionen göra som var en del av det affärsdrivande verket? Tiga.

•Estonia. Den 27 september 1994 sjönk Estonia. Kustbevakningens och marinens samtliga fartyg låg kvar vid kaj under hela räddnings-operationen, samtidigt som människor långsamt dog i vattnet. Haverikommissionen nämnde inte det i sin rapport, en rapport som numera har sågats av en hel sjöfartsvärld.

Ordföranden i den svenska delen, Ann-Louise Eksborg, fick därefter uppdraget att bygga upp den nya Krisberedskapsmyndig- heten.

Krisberedskapsmyndigheten var den första myndighet som klappade ihop efter tsunamin. Flygplanen stod kvar på marken, samtidigt som människor långsamt dog i väntan på hjälp.

”Men sjukvården fungerade”, förklarade KBM:s generaldirektör efteråt. Helt rätt, men sjukvården är inte statlig.

Efter tsunamin var det den svenske kungen som sammanfattade läget inför nationen och när stormen Gudrun fällde Smålands skogar den 8 januari 2005, var det den svenske kungen som var först på plats.

När regeringens högsta ansvariga för krishanteringen i riket, Ulrica Schenström, har full beredskap på krogen borde ingen vara förvånad.

Ulrica Schenström och Lars Danielsson har blivit offer för usla system som många har ansvar för. De borde båda få återgå till arbets- linjen. De är troligen dugliga politiker inom sina områden.

En ny nationell krishanterings- organisation håller nu på att inrättas på regeringskansliet. Den innebär inget nytt, förutom att sekretesslagen kommer att förstärkas. De döda kan inte tala och de ansvariga ges ökad rätt att tiga.

Verkliga förändringar krävs istället. Lägg ner KBM. Skilj ansvaret för den operativa krishanteringen från regeringen. Genom ett EU- direktiv ska myndighetsutövning skötas av oberoende inspektioner. En statlig utredning lär äntligen vara på gång.

Det är naivt att tro att politiskt begåvade människor ska kunna sköta krishanteringen när stora tekniska system havererat och när ingen är beredd att överlämna skötseln till dem när de är i funktion.

Skilj alla inspektioner från de affärsdrivande verken. Omlokalisera alla verksamheter för att bryta sönder osynliga lojaliteter.

Fotnot: Stefan Torssell ingår i en informell samarbetsgrupp med riksdags-ledamöter, journalister, författare och anhöriga och överlevande efter Estonias förlisning. Gruppen vill skapa klarhet i sambandet mellan rättsstaten och krishanteringen. Bland gästerna förre ÖB Owe Wictorin, förre säkerhetspolitiske rådgivaren Emil Svensson, statsrådet Mats Odell, Riksrevisionen med flera.

En sammankomst är inplanerad med försvarsminister Sten Tolgfors.