Idag, på FN:s Världshungerdag, påminns vi än en gång om en av vår tids tysta katastrofer. Samtidigt som välståndet ökar snabbt i världen växer klyftorna och en stor del av mänskligheten får inte sina allra mest grundläggande behov och rättigheter tillgodosedda. Enligt nya siffror från FN går nästan 870 miljoner människor hungriga till sängs varje kväll.
Genom att öka stödet till trygghetssystem och dela med sig av sina erfarenheter kan Sverige bidra.
Erik Lysén
Det behöver inte vara så. Vi vet idag att det produceras mer än tillräckligt med mat för alla människor, och vi vet också hur de som idag hungrar ska få tillgång till denna mat. I en rad medel- och låginkomstländer har det under det senaste decenniet inrättats folkpensioner, barnbidrag, rätt till beredskapsarbeten och andra typer av sociala trygghetssystem. Erfarenheterna från dessa visar att man genom att direkt stärka fattiga människors köpkraft kan minska fattigdom och hunger på ett mycket effektivt sätt. Undernäringen minskar, särskilt bland barn. Fler barn går i skolan, och människors hälsa förbättras. Mycket tyder också på att trygghetssystemen leder till en rad indirekta och långsiktiga effekter: Bättre utbildad och friskare befolkning ger på längre sikt ökad utveckling och tillväxt. Kvinnors situation förbättras, inte minst när barnbidragen ges till mödrarna.
Detta borde inte komma som en överraskning. Människor är i regel kloka och har förmåga att prioritera mat och skolgång för sina barn. De vet ofta bättre än myndigheter och biståndsorganisationer hur de ska använda de pengar de kan avvara för investeringar. Och – tvärtemot vad motståndare till trygghetssystemen ofta hävdar – det finns inget som tyder på att väl utformade stödsystem leder till passivitet.
Över 860 miljoner fattiga människor i utvecklingsländer inkluderas i dag i någon form av sociala trygghetssystem, och antalet växer snabbt. Men det är fortfarande bara 20 procent av världens befolkning som har tillgång till övergripande social trygghet.
Huvudansvaret för att utveckla och finansiera systemen vilar alltid hos landets regering. Samtidigt kan biståndsgivare spela en viktig roll genom att till exempel bidra till uppbyggnaden av folkbokföring och andra administrativa system.
De flesta av dagens trygghetssystem har utvecklats och finansierats nationellt. På senare tid har emellertid biståndsgivarnas vilja att bidra ökat snabbt. Världsbanken, internationella arbetsorganisationen ILO och nu senast EU:s biståndsministrar har alla beslutat sig för att satsa på sociala trygghetssystem i utvecklingsländer.
Och vad gör Sverige? Det finns enstaka exempel på stöd till uppbyggnaden av trygghetssystem i Sidas arbete, och regeringen har gett ett specifikt stöd till FN:s arbete med att fördela matkuponger och kontanter snarare än livsmedel i akuta hungerkatastrofer. Detta är bra, men inget som tyder på att regeringen på allvar insett de sociala trygghetssystemens potential.
I biståndsbudgetens omvärldsanalys konstateras att tillväxten i många länder har resulterat i ökad ojämlikhet snarare än förväntad fattigdomsminskning. Men det sägs inget om att det krävs fördelnings- och trygghetssystem för att motverka denna utveckling, och inget tyder ännu på att stöd till sociala trygghetssystem får en framträdande roll i den kommande biståndspolitiska plattformen.
Det stora internationella intresset för sociala trygghetssystem tycks alltså inte ha nått Sverige, trots att Sverige har lång erfarenhet av hur man bygger upp sådana. I omvärlden finns stora förväntningar på Sverige, förväntningar som ännu inte infriats.
Stöd till sociala trygghetssystem som ger utsatta människor rätt till grundläggande ekonomiskt stöd ger ett mycket tydligt uttryck för det rättighetsperspektiv som Sveriges bistånd ska genomsyras av. Det ger också ett uttryck för ett bistånd som sätter den enskilda människan i centrum – genom att vi litar på hennes förmåga att själv avgöra hur de resurser vi bidrar med ska användas.
Svenska kyrkan vill uppmana biståndsminister Gunilla Carlsson att
• göra social trygghet till en central fråga i diskussionerna om utvecklingsmålen efter 2015 i FN:s högnivåpanel.
• lyfta fram stödet till sociala trygghetssystem i Sveriges bilaterala bistånd och den kommande biståndspolitiska plattformen.
Sociala trygghetssystem ger tydliga resultat som går att mäta i termer av förbättrad näringsstatus, hälsa och skolgång. Genom att öka stödet till trygghetssystem och dela med sig av sina erfarenheter kan Sverige bidra till att utrota hungern.
ERIK LYSÉN
internationell chef för Svenska kyrkan
