Den pågående Jesusdebatten på Brännpunkt är viktig därför att den berör två mycket centrala frågor. Finns det, inom religionens område, någonting som är sant i sig och är det i så fall möjligt för människan, här och nu, att få kunskap om den sanningen?
Flera av de svenskkyrkliga deltagarna i debatten tycks besvara de här frågorna nekande, eller åtminstone tvekande.
Traditionellt har kyrkan haft en annan uppfattning. Man har menat att det finns någonting som är sant i sig, en yttersta sanning som är grundvalen för vår och hela universums existens, och att det går att få verklig kunskap om den sanningen eftersom Gud själv har uppenbarat sig för människorna i den historiske personen Jesus från Nasaret, sann Gud och sann människa.
Genom den av Kristus grundade kyrkan har kunskapen, tydligast uttryckt i kyrkans trosbekännelser, sedan överförts till nya generationer. Trosbekännelserna har varit en teologisk grund, som gett tillräckligt med andlig ”rymd” åt kyrkans helgon och mystiker.
Än i denna dag lovar
varje präst, som vigs i Svenska kyrkan, att hålla sig till den tro som uttrycks i kyrkans trosbekännelser. Om trosbekännelserna inte längre kan anses uttrycka genuin svenskkyrklig tro, vore det teologiskt hederligare att stryka det momentet i prästvigningsritualet.
Själv har jag svårt att se att en tro utan sanningsanspråk skulle ha något värde.
Om den kristna tron inte är sann finns det knappast någon anledning att vara kristen.
Det är betänkligt att det bara är unga och nyvigda präster inom Svenska kyrkan, som argumenterar för den kristna trons sanningsanspråk.
Är det verkligen så att Svenska kyrkans biskopar genomgående delar Hammars teologi?
Anna Lindén
