Läkemedelverket förbjöd användningen av de undermåliga franska PIP-bröstimplantaten redan 2010. Under den senaste månaden har implantaten blivit förstasidesnyhet på nytt och risken för cancer och implantatläckage har diskuterats. Samtidigt har debattens vågor om den privata estetiska medicinen gått höga. Men var i ligger egentligen problemet och vem ansvarar för hur eventuella brister inom estetisk kirurgi ska rättas till?
Det är betydligt lättare att öppna en ”skönhetsklinik” än att få tillstånd att öppna ett café.
Per Hedén
Många frågor och farhågor har uppstått efter PIP-skandalen (Poly Implant Prothese). Risken för läckage är en sådan. Den risken har av den brittiska tillsynsmyndigheten uppskattats vara ett par procent, men i en nyligen insänd vetenskaplig artikel (JPRAS, Barry&Stanyck) som jag ombetts recensera läckte mer än en tredjedel av implantaten silikon efter 5–10 år! Detta kan jämföras med en frekvens på 0,3-1 procent efter motsvarande implantationstid med högkvalitativa implantat i studier som vi själva publicerat (Plast Rec Surg. Hedén et al Dec 2006). Dessa implantat innehöll dessutom säker medicinsk silikon av icke flytande ”gele-hallons” karaktär. Det finns många fler frågor att diskutera men den viktigaste just nu är den om säkerheten och hur vi tar hand om felbehandlingar. PIP-implantaten och dess konsekvenser har vi därför nu satt in som ämne på Akademiklinikens Beauty Through Science-konferens i Stockholm under juni månad där över 500 deltagande plastikkirurger från hela världen finns på plats.
I svenska medier har debatten bland annat handlat mycket om vem som tar kostnaderna när det går snett som i de fall där PIP-implantat brustit. Det är här viktigt att vi är konsekventa i hur vi ser på samhällets ansvar. Vi behandlar i dag andra självförvållade sjukdomar (exempelvis den cancer som orsakas av rökning eller solning) med offentliga medel precis som sig bör i ett civiliserat samhälle. De patienter som har PIP-implantat men inte får den hjälp de borde ha av den initialt opererande kirurgen måste självklart istället få hjälp inom den offentliga sjukvården. Jag känner mig dock säker på att alla seriösa utövare inom den privata plastikkirurgin i första hand själva tar hand om sina komplikationer.
En annan sida av debatten som bör få utrymme är att vi har en situation där patientsäkerheten riskeras med anledning av en bristande reglering. Det hade troligen inte hjälpt PIP-situationen, den beror på rent bedrägeri, men inte desto mindre är det ett akut och betydande problem.
I dag saknas det mer eller mindre regleringar för estetiska behandlingar. Faktum är att det är betydligt lättare att öppna en ”skönhetsklinik” än att få tillstånd att öppna ett café. Samma gäller för regelverket kring vilka utbildningskrav man från Socialstyrelsen ställer på utövare av estetisk medicin. Det förekommer att behandlare som helt saknar medicinsk utbildning, till exempel frisörer och hudterapeuter, injicerar hyaluronsyrepreparat för läppförstoring och rynkbehandling. När det gäller plastikkirurgiska ingrepp krävs visserligen att man är läkare, men efter läkarlegitimationen finns inga ytterligare krav och många utövare saknar helt utbildning i estetisk kirurgi. I Danmark och Frankrike har staten gått in och krävt plastikkirurgisk specialistexamen för vissa ingrepp. Inom EU pågår också ett certifieringsarbete men detta tar tid. I Sverige händer det alldeles för lite trots att vi är i behov av tydliga regler.
Det finns inga säkra genvägar till ett lyckat behandlingsresultat och det är oerhört tragiskt att en svensk kvinna har fått en kronisk hjärnskada efter en bröstförstoring i Polen. Det är först efter denna typ av händelser som de flesta tänker efter och inser hur viktigt säkerhet och kvalitet är vid estetiska behandlingar. Att ha en bevakad uppvakningsavdelning är dyrt men säkerhet måste få kosta. Samma sak gäller vid val av bröstimplantat, sällan är en riktigt billig produkt också riktigt högkvalitativ. Om implantat som inte passar de biologiska förutsättningarna kan detta också ge stora problem. Det är här kirurgens skyldighet att leda patienten till rätt val. Kirurger som har specialiserat sig på området vet detta. Tyvärr får patienter mycket felaktig information på nätet och via marknadsföring och förstår många gånger inte dessa förhållanden.
Jag önskar att Socialstyrelsen snarast drar upp tydliga riktlinjer och rekommendationer. Det ska inte finnas utrymme för bedrägliga tillverkare och oseriösa aktörer som utsätter patienter för betydande risker.
PER HEDÉN
docent i plastikkirurgi och grundare av Akademikliniken
