De långsiktiga lösningarna ligger inte händerna på polisen utan på politiker.

Jerzy Sarnecki

Den grova våldsbrottsligheten i Malmö ligger för närvarande, på goda grunder, högt på den mediala agendan. Ingen vet med säkerhet vad som orsakat den senaste tidens våldsdåd i Sveriges tredje största stad men det är rimligt att anta att flera av den senaste tidens skjutningar handlar om uppgörelser inom den organiserade brottsligheten. Det kan alltså handla om en spiral av våld och hämnd vilket innebär att varje nytt attentat ökar sannolikheten för ytterligare ett osv.

De flesta är överens om att det krävs en omfattande polisiär insats, som dessutom måste samordnas med andra myndigheter för att man ska kunna bekämpa den uppkomna situationen. Den gamla idén, att en framgångsrik kamp mot organiserad brottslighet i stor utsträckning handlar om att minska möjligheterna att tjäna pengar på brott, gäller med säkerhet i detta fall.

I en gränsstad som Malmö finns det stora möjligheter att tjäna pengar på allehanda typer av brott. Därför är samarbete mellan polisen, kronofogden, skattemyndigheten, försäkringskassan, tullen med flera nödvändig. Åtgärder mot de kriminella grupperingarna kommer att ta i anspråk stora resurser och ta lång tid. Detta kräver tålamod och ett gott polisiärt hantverk, inte minst när det gäller kartläggning av de kriminella strukturerna.

Allt detta har nämnts i debatten den senaste tiden. Däremot har jag sett mycket lite av en diskussion kring frågan om hur det kunde gå så långt. Vilka har de processer varit som har lett till att den organiserade brottsligheten har slagit rot i Malmö? Hur kommer det sig att det finns så mycket skjutvapen i staden? Varför blir Malmös problem en angelägenhet för hela riket först när det krävs gigantiska polisiära insatser?

Att situationen i Malmö riskerade att utvecklas på detta sätt hade mycket väl kunnat förutses. I USA fann sociologer och kriminologer redan på 1920–30-talen att brottsligheten är hög i sådana fattiga och invandrartäta områden där människor saknar arbete, samhällets institutioner fungerar dåligt, unga människor saknar möjligheter att etablera sig i samhället och misstron mot myndigheter, inte minst mot polisen, är stor.

Ungdomar (främst unga män) från sådana områden söker sig i högre utsträckning till organiserad brottslighet när de inser att de inte på legitim väg kan uppnå samma materiella och sociala mål som deras bättre lottade jämnåriga lyckas med. Den frustration som uppstår när någon inser att ambitionerna inte överensstämmer med de möjligheter personen har utgör en stark drivkraft för antisocialt beteende som brottslighet, och narkotikamissbruk. Denna förklaring är även relevant när det gäller terrorism.

Det är ingen hemlighet att många av de som är inblandade i den organiserade brottsligheten i Malmö är invandrare och/eller tillhör etniska minoriteter. Detta kommer helt säkert att utnyttjas i den efterföljande politiska debatten. Så var det dock också när forskarna i Chicago undersökte brottsliga gäng på 1920-talet. På den tiden insåg forskarna emellertid att de problem de studerade hade mycket litet med etnicitet att göra, men desto mera med de förhållanden under vilka människor levde i de socialt desorganiserade områden som hade övergetts av det etablerade samhället. Risken för brottslighet hos dem som levde i dessa områden ökade när de flyttade dit, men minskade med ökade möjligheter att kunna vara en del av det etablerade samhället. Utbildning och arbete var och är fortfarande grundförutsättningar för en sådan utveckling.

Förr eller senare kommer skjutningarna i Malmö att upphöra, eller kanske snarare återgå till en mera genomsnittlig nivå. Detta sker antingen genom att polisen får tag i en del av de skyldiga eller på grund av att någon av de stridande grupperingarna ger upp eller (tillfälligt) sluter fred. Jag hoppas att ansvariga myndigheter då inte kommer att ta detta som tecken på att problemen är lösta.

Så länge fattigdomen, arbetslösheten, den sociala utslagningen och inte minst den upplevda hopplösheten hos ansenliga delar av befolkningen i Malmö och på andra platser i vårt land, består, kvarstår risken för att den organiserade brottsligheten försöker ta makten över vanliga människors vardag vare sig orten heter Malmö, Södertälje eller något annat.

Den organiserade brottsligheten måste bekämpas med polisära insatser, där åtgärder mot ille- gala vapen hör till de mest centrala. De långsiktiga lösningarna på dessa problem ligger dock inte i händerna på polisen utan på politiker. Låt därför situationen i Malmö förbli en politisk riksangelägenhet även efter det att skottlossningarna, förhoppningsvis snart, har upphört och de skyldiga straffats.

JERZY SARNECKI

professor i allmän kriminologi, Stockholm Universitet