En nivågruppering av meddelarskyddet är principiellt fel och kan leda till att skyddet urgröps inom offentlig verksamhet.

Nils Funcke

Visst är det möjligt att tala om en omvändelse under galgen. Det kan låta och vara lite otacksamt men det är det politiska trycket från oppositionen och Folkpartiet som fått regeringen att tillsätta en utredning med sikte att ge privatanställda inom verksamheter som finansieras med skattemedel meddelarskydd.

Det är värnet om näringsfriheten som fått såväl tidigare socialdemokratiska regeringar som alliansregeringen att tveka. Införs offentlighetsprincipen och reglerna om meddelarskydd finns risken att affärshemligheter kommer på drift och att konkurrensen sätts ut spel. Drivkraften för att effektivisera verksamheter och innovationer skulle hotas har det hetat.

Meddelarskyddet syftar till att skapa en insyn i hur offentliga medel används. För att anställda ska våga berätta är det förbjudet för myndigheter att efterforska vem som lämnat uppgifter till till exempel en dagstidning. Det allmänna får heller inte utsätta uppgiftslämnare för repressalier. Meddelarskyddet gäller även om det rör sig om uppgifter för vilka det råder sekretess.

Dessa förbud gäller inte privata arbetsgivare. Deras anställda har en lojalitetsplikt mot arbetsgivaren som ytterst kan avskeda en anställd som till exempel avslöjar affärshemligheter eller yttrar sig så att det skadar företaget.

När offentliga medel ska hanteras av privata intressen, till exempel genom att vård och skola läggs ut på entreprenad uppstår en konflikt mellan två regelverk och kulturer.

Visst finns juridiska teknikaliteter att bita i. Men juridiken är underordnad politiken och ska stå i dess tjänst. Egentligen är frågan inte så svår som många vill ge sken av.

För det första kan konstateras att det finns myndigheter där det mesta är hemligt, till exempel Säkerhetspolisen, men som kan leva med offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Den del av verksamheten som ska vara hemlig skyddas av sekretessbestämmelser och meddelarskyddet bryts i vissa fall. Sekretesslagen skyddar också affärshemligheter hos kommunala bolag och de företag som kommuner och landsting anlitar.

För det andra är det inget som tvingar ett privat företag att driva verksamheter med offentliga medel. Det är bara att välja och den företagare eller koncern som inte accepterar ett fullgott meddelarskydd för att med skattemedel driva till exempel en skola eller äldreboende får söka sig en annan marknad. Inte heller detta är särskilt nytt eftersom företag som inte lever upp till de krav som ställs på till exempel kvaliteten eller miljöpåverkan inte får några offentliga uppdrag.

För det tredje kan det ifrågasättas hur mycket affärshemligheter det finns i en verksamhet som finansieras med offentliga medel och som föregåtts av en upphandling där flera entreprenörer fått redogöra för hur de tänker driva verksamheten såväl vad gäller ekonomin, bemanning och kvalitet.

En fråga saknas i direktiven. Det gäller de statliga bolagen. Det är oförklarligt varför en verksamhet i 58 bolag som styrs från finansdepartementet med 159 000 anställda inklusive de i olika intressebolag inte omfattas av utredningsdirektiven. Av de 159 000 omfattas endast 28 000 i fyra av bolagen av ett partiellt meddelarskydd eftersom långt ifrån hela verksamheten i bolagen som omfattas av reglerna.

På några andra punkter framstår direktiven som defensiva. Det gäller dels att meddelarskyddet ”så långt möjligt” ska vara detsamma som för offentligt anställda. En nivågruppering av meddelarskyddet är principiellt fel i sig och kan leda till att skyddet urgröps inom offentlig verksamhet.

Regeringen konstaterar helt riktigt att behovet av ett meddelarskydd är som störst inom vård, skola och omsorg. Det är också där lejonparten av de 200 000 anställda som berövats sitt meddelarskydd arbetar. Regeringen ger visserligen utredaren mandat att föreslå införandet av ett meddelarskydd även för andra verksamheter men utgångspunkten borde ha varit att oavsett var skattemedel används för att till största delen driva en verksamhet ska insynen säkerställas.

NILS FUNCKE

journalist, tjänstledig chefredaktör för Riksdag & Departement