Aron Modig, KDU

I den pågående avtalsrörelsen kan arbetsmarknadens parter, och då inte minst LO-förbunden, göra verklig skillnad snabbt.

Aron Modig

I en replik vänder sig representanter för Kommunal, Handels och HRF emot min kritik av LO-förbundens ovilja att ta ansvar för den höga arbetslösheten bland unga ( Brännpunkt 3/4). Det glädjer mig att facken vill ta denna diskussion – vi är trots allt ense om att det inte är hållbart med en ungdomsarbetslöshetsnivå på 25 procent – men företrädarna för det fackliga etablissemanget står helt uppenbart tomhänta när det kommer till själva lösningsdelen av problematiken. Att i det sammanhanget kritisera de förslag på åtgärder som vi unga kristdemokrater tar med oss till diskussionen är minst sagt magstarkt.

De fackliga företrädarna påtalar att Sveriges ungdomar är en grupp som förtjänar samma villkor som övriga anställda. Ja, självklart – det står inte i motsats till att en ökad lönespridning, där lönen i större utsträckning anpassas efter den anställdes erfarenhet. Visst är det så att ungdomar i stor utsträckning missgynnas på dagens arbetsmarknad. Men det har att göra med just de relativt sett höga ingångslönerna och den strikta arbetsrätt som konsekvent diskriminerar de grupper som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, ungdomar och personer med utländsk bakgrund.

Jag vidhåller bestämt att den motsatta linje som LO-facken driver – för ännu mindre inkomstspridning och en än mer strikt arbetsrätt – är direkt fientlig mot dessa grupper!

Just detta är dock inga nyheter. Fackförbunden företräder nämligen inga andra än sina medlemmar, de löntagare som redan har ett jobb. Det är dessa som facket vill ska ha bästa möjliga villkor. Hur det ser ut för de som lever i arbetslöshet och utanförskap är inte alls av intresse. I den nationalekonomiska forskningen går just detta fenomen under benämningen insider-outsider-hypotesen; de som redan har jobb håller, bland annat med fackförbundens hjälp, de arbetslösa utanför arbetsmarknaden.

Det finns ingen motsättning mellan trygghet och flexibilitet. Från fackligt håll utmålas det ofta som en otjänst att ge en ung ett arbete, om det inte kommer med en livslång anställning och lika lön som den som arbetat länge i samma bransch. Det är dessa perspektiv, som värnar de som redan har ett jobb och som stänger de unga ute från arbetsmarknaden, som vi vill se omprövade.

Det är också talande att den enda referens som Kommunal, Handels och HRF hänvisar till vad gäller lägstalöner är en av facken själva framtagen rapport i ämnet. När vi unga kristdemokrater påtalar att ingångslönerna är för höga så gör vi inte det utifrån allmänt, subjektivt tyckande utan med ett brett stöd i flertalet rapporter från exempelvis OECD, IFAU, Långtidsutredningen och Konjunkturinstitutet. De svenska ingångslönernas nivåer och den strikta arbetsrätten har över tid återkommande pekats ut som en viktig bidragande förklaring till vår unikt höga ungdomsarbetslöshet. Tycker inte LO-facken att det är värt att lyssna på experterna?

Vi unga kristdemokrater ser det som väldigt problematiskt att arbetslösheten bland unga är så hög som den är i dag. Vi förstår att detta kommer att ha stora framtida konsekvenser för såväl samhällsekonomin och Sveriges konkurrenskraft i stort som för enskilda människor och familjer. Självklart är det så att regeringen bär ett stort ansvar för att genomföra reformer för både mer företagande och starkare incitament för företagsamhet. Men i den pågående avtalsrörelsen kan arbetsmarknadens parter, och då inte minst LO-förbunden, göra verklig skillnad snabbt. Tyvärr verkar denna insikt saknas hos fackförbunden själva och det är mycket beklagligt.

ARON MODIG

Förbundsordförande KDU