Regeringen bör komma med en praktiskt inriktad analys av hur klimatarbetet kan förstärkas på alla nivåer.

Lorentz Tovatt och Mattias Goldmann

FN:s klimattoppmöten följer samma upplägg varje gång. Förväntningarna trissas upp inför mötet, som avslutas med att delegater och observatörer åker hem besvikna. Problemet är inbyggt i själva systemet. Det är naivt att tro att världens länder, med så många olika intressen, ska kunna enas om ett globalt, ambitiöst och juridiskt bindande avtal som tar ner koldioxidutsläppen på en hållbar nivå.

Efter varje klimattoppmöte som inte levt upp till förväntningarna kommer ett koppel av tankesmedjor och fristående förståsigpåare som slår fast att FN-spåret måste överges. Denna debatt brukar mynna ut i att man slår fast att FN trots allt är det bästa instrument vi har, och därefter förblir allt vid det invanda tills nästa toppmöte. Det är nu dags att komma vidare, på fem områden.

1. FN-spåret behöver renodlas. FN bör ses som en leverantör av internationellt accepterade verktyg för den nödvändiga klimatomställningen. FN:s gröna klimatfond och anpassningsfonden bör bli dominerande organ för att kanalisera medel till utvecklingsländer i behov av grön infrastruktur, klimatanpassning och säkerhetsinsatser till hjälp mot naturkatastrofer. Också de finansiella mekanismerna för utveckling av förnybar energi och skydd mot avskogning kan bidra till en påskyndad omställning.

FN kan också skapa fora för länder intresserade av en rejäl omställning, vilket Kyotoprotokollet faktiskt är exempel på. Här tillåts de som vill gå före slå fast sina åtaganden i en global och transparent process, som kopplar ihop utsläppsmarknadssystem, överför grön teknik från rika till fattiga och ger ett tillfälle för erfarenhetsutbyte och kunskapsöverföring. Trots att Kyotoprotokollet inte på något sätt är tillräckligt visar det att det är möjligt att skapa internationella avtal med visst innehåll.

2. Regionala grupperingar behöver stärkas. Genom en utsläppsmarknad och ett konkret utsläppsmål har EU ökat andelen gröna investeringar och minskat sina utsläpp, så att målet om 20 procent utsläppsminskning till år 2020 i praktiken redan är uppnått. EU:s utsläppshandel har också varit helt avgörande för att skapa efterfrågan på de utsläppsreduktioner som skapas genom FN:s olika kompensationssystem; ett tydligt exempel på hur de båda nivåerna greppar in i varandra. För att stärka synergieffekterna behöver EU en metod för att övertala de fåtal länder som obstruerar och sätter stopp för ytterligare ambitionshöjningar.

På sikt måste EU överge konsensusformen på klimatområdet och redan i den pågående EU-budgeten bör EU fundera på hur de länder som har svårast att accelerera klimatarbetet kan få ökad motivation att göra så.

För att påskynda omställningen bör EU också uppgradera klimatfrågorna så att enskilda stater kan gå före, det är inte rimligt att Sverige har mycket mindre handlingsfrihet i EU än Kalifornien i USA. Skottland ska vara helt förnyelsebara år 2020 – det mest ambitiösa målet i världen, och Danmark ska nå 50 procent vindkraftel till samma årtal. Men exemplen på länder som inte får gå före är dessvärre också många, liksom självcensuren – att man nationellt bestämmer sig för att inte ens försöka eftersom man vet att det stöter på patrull från Bryssels och Strasbourgs institutioner.

3. Det lokala självstyret behöver förstärkas. All förändring börjar underifrån, inte minst på klimatområdet, men det lokala självstyret är under ständig attack i form av riktade satsningar och högljudda krav på exakt likabehandling oavsett kommun. Växjö minskade utsläppen med 41 procent per person 1993-2011, tack vare ett ledande klimatarbete. Många kommuner har också klimatmål som vida överstiger de nationella. Men kommuner rapporterar också om att de inte tillåts göra allt de skulle vilja för att nå sina mål. Till exempel är det omöjligt för en kommun att gå före i omställningen till en fossilbränsleoberoende fordonssektor, trots att Sverige som land skulle ha stor glädje av sådana föregångare som bereder väg. På samma sätt kan kommunerna fortsatt inte ens själva bestämma om bilar som kör in i stadskärnan ska beläggas med avgift eller inte.

4. Näringslivet måste byta fot. Det svenska näringslivet sitter på en formidabel framgångssaga i form av att ha kombinerat stora utsläppsminskningar med ekonomisk utveckling, och skärpta internationella krav skulle ge ekonomiska fördelar gentemot konkurrentländer som inte kommit lika långt. Det har nu blivit legio för svenskt näringsliv att redogöra för sitt klimatarbete, men sådan redovisning syftar inte på framtiden, utan bara det som gjorts och görs. Det bör bli lika självklart för näringslivet att redogöra för sina klimatmål, i konkreta och jämförbara termer.

5. Medborgaren själv måste ta ansvar. De allt våldsammare och tydligare effekterna av klimatförändringarna får allt fler att slå näven i bordet och agera på egen hand. Den samlade effekten av dessa insatser kan bli mycket stor, och även här är FN:s roll viktig. Föredömliga utsläppsminskningar ska spridas till omvärlden, den som klimatkompenserar ska kunna luta sig mot FN-garanti att nyttan verkligen skett och den som vill stödja klimatprojekt på andra platser bör kunna stödja FN:s klimatfonder lika enkelt som man stöttat sin lokala biståndsorganisation.

Sverige kan ha en viktig roll i att utmejsla denna tydligare roll för FN i klimatarbetet. Vi har vice generelsekreterarposten, och Ban Ki-Moon har tydligt klargjort att klimatfrågorna har hög prioritet i FN-hierarkin. Vi har också fortsatt hög trovärdighet i klimatarbetet, även om den eroderas fort genom vårt valhänta agerande i FN-processen och genom ett klimatarbete som tappar styrfart.

Vi unnar Lena Ek och hela delegationen att vila ut ett par dagar efter klimatförhandlingarna. Men därefter bör regeringen komma med en praktiskt inriktad analys av hur klimatarbetet kan förstärkas på alla nivåer – med FN:s klimatförhandlingar i en ny och mer dynamisk roll.

LORENTZ TOVATT

observatörsdelegat på de senaste fyra klimattoppmötena och skribent på Supermiljöbloggen.se

MATTIAS GOLDMANN

delegat för Tricorona Climate Partner på klimatförhandlingarna i Doha