Den planerade permanenta räddningsfonden låter skattebetalarna ta de risker som bankerna inte längre vill ta.

Tomas S Jonsson

Efter ännu ett krismöte om euroområdets skuldsättning, kan inte EU-ledarnas leenden längre dölja sannolikheten att flera euroländer kommer att krascha, troligen i samband med en annalkande konjunkturnedgång.

De politiska ledarna i EU förnekar en mycket fundamental sanning: länder har ingen given rättighet att låna pengar till statens löpande utgifter. Statens utgifter ska täckas med skatteinkomster, inte med lån. Möjligheten att låna på finansmarknaderna, i kombination med önskan att undvika impopulära beslut, har lett till en politisk kultur i Europa som närmast kan beskrivas som ett sjukligt beroende.

Lånenarkomanin medgav ett flertal EU-länder att låta underskotten stiga mitt under högkonjunkturen 2003-2007 och samtidigt underlåta att genomföra reformer av ekonomin för att öka konkurrenskraften. Den ekonomiska nedgången 2008 orsakade ett konjunkturellt underskott med fallande skatteintäkter och ökade utgifter. De nya förutsättningarna innebär troligen permanent lägre tillväxtbana och lägre skatteintäkter; därför måste såväl statsfinanser som konkurrenskraft reformeras i EU-länderna. Förutom prat har mycket litet gjorts i euroländerna.

Föga förvånande håller nu situationen på att glida ur euroländernas kontroll. En hel rad euroländer står mycket nära avgrunden där statsskulderna kan bli obetalbara vid en ny lågkonjunktur.

Räddningslånen till Grekland är lönlösa eftersom landet har passerat punkten där skulderna på 350 miljarder euro blir ohanterliga (160 procent av BNP mot slutet av 2011). Man köper tid, men när betalningsinställelsen inträffar kommer inte bara bankerna att förlora sina fordringar, även de offentliga räddningslånen kommer vara förlorade.

Den fortsatta användningen av offentliga medel för att rädda euroländer måste stoppas. Den är ett slöseri med resurser och försenar omställningen av stela ekonomier och sjukliga statsfinanser i euroområdet.

Euroländernas verkliga behov är att sluta låna pengar, inte låna ännu mer. Insatser behövs redan 2011, men exempelvis Italiens ledare har, trots landets prekära läge med en statsskuld på 120 procent av BNP och underskott på över 4 procent av BNP, sagt att tillkommande budgetjusteringar kan vänta till 2013. Grekland knyter inte ihop säcken på minst fyra år, och detsamma gäller Portugal, Spanien, Frankrike, Irland, samt Storbritannien (utanför euron).

Argumentet att inte dra ned på statsutgifterna just nu för att inte riskera en ny nedgång, bygger på den felaktiga föreställningen att problemet är ett tillfälligt underskott i konsumenternas efterfrågan. Men efter ett helt årtionde med konstgjord stimulans, genom strukturella statsbudgetunderskott, hjälper inte keynesiansk efterfrågestimulans. Det andra argumentet, att stimulera BNP att växa snabbare än skuldbördan, liknar önsketänkande eftersom BNP-tillväxten i så fall behöver fyrdubblas. Tillväxtreformer tar åratal för att bära frukt, och än syns inte röken av några skarpa förslag.

Den planerade permanenta räddningsfonden låter skattebetalarna ta de risker som bankerna inte längre vill ta, strider mot EU-fördragets artikel 125 och riskerar att smeta ned kreditbetyget för eurons kärnländer. Dessutom fallerar räddningsfonden om ett stort land kastas ut i kylan: Italiens utestående skulder är åtta gånger större (1900 miljarder euro) än vad som återstår av EUs räddningsfond EFSF (250 mdr).

Den bästa lösningen vore att euroländerna snabbt får ned sina budgetunderskott genom skattehöjningar, effektivare skatteindrivning och utgiftssänkningar (likt Sverige på 1990-talet).

Det rätta beslutet för ett euroland som inte kan hantera sina skulder, vore att skriva ned skulderna på organiserat vis, sluta låna pengar genom budgetbalans, samt lämna euron. En egen valuta kan tillåtas depreciera och ge landet bättre konkurrenskraft och förbättrad bytesbalans. Det kommer bli nödvändigt att återkapitalisera banker som drabbas av kreditförlusterna, men hur stor blir egentligen skillnaden? Grekland har redan beviljats 270 miljarder euro.

EU behöver nu på allvar vässa medlemsländernas konkurrenskraft för att göra affärer med Kina, Indien, Brasilien och andra snabbväxande ekonomier. EU-kommissionen har presenterat en lovande strategi för att stärka forskning och innovation, men det är osäkert hur stora ansträngningar medlemsländerna är beredda att göra för att omsätta den i praktiken. Innovationspolitik, någon?

TOMAS S JONSSON

nationalekonom