Svenska folket är svårt förvirrat om försvaret. Så är även försvarspolitikerna, fast på en högre nivå.

Det är dags att sluta med pladder om det försvunna invasionshotet och tillmälen om rysskräck och försöka att tänka logiskt utifrån givna premisser.

En sådan är naturligtvis statsmakternas krav på Försvarsmakten. Så här formulerar regeringen ett av kraven: ”Förmåga III – Efter allvarlig och varaktigt försämrad omvärlds­utveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet.”

I klartext handlar det om ett ­angrepp av Ryssland. Den allvarliga utvecklingen brukar man ange till cirka tio år. På den tiden skall man upptäcka utvecklingen, inse dess betydelse, besluta om upprustning och genomföra den.

Det vill säga utbilda officerare för en större krigsorganisation, ­utbilda värnpliktiga, skaffa materiel. Bara beslutsprocessen tar väl några år och att utbilda en bataljons-chef i dagens system tar tolv år.

Med andra ord är det rätt tids­pressat den dag man beslutar att fan kan vara lös om tio år.

Hur skall man då kunna fatta beslutet? Man kan ju inte se in i framtiden. Istället får man över tiden ha en fortlöpande analys i två steg.

För det första: Vilka egenskaper har det framtida Ryssland som kan göra det till en presumtiv angripare? Svar: Auktoritärt eller totalitärt, revanschistiskt, upprustat, med ­paranoida tendenser och benäget att ge omvärlden skulden för egna problem.

För det andra: Finns det tendenser i dagens Ryssland som gör det möjligt att denna ”hotbild” kan ­materialiseras om tio år?

Så vitt jag kan se kan man redan nu svara ja på frågan om Ryssland kan tänkas vara upprustat och totalitärt om tio år. Ett antal rysslandsexperter lär göra samma bedömning.

Därmed är teorin om nådatid för upprustning rimligen falsifierad. Försvarspolitikerna tycks inte ens ha insett problemet. De nämner visserligen de allvarliga tendenserna i Ryssland med undviker varje koppling till försvarspolitiken. Försvarsministern talar bekymrat om att det är ”anmärkningsvärt” att ÖB gör en annan bedömning än försvarsberedningen.

En annan premiss återfinns i försvarsberedningens rapport:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Samma sak sägs i regeringens ­utrikesdeklaration 2008. En svensk nedrustning är möjligen förenlig med den sista meningen, även om möjlighet och vilja att hjälpa oss förutsätter att vi kan bidra något till vårt eget försvar.

Men den första meningen är ­något problematisk. Säkerhet i Östersjöområdet och Norden är inte i första hand ett svenskt nationellt problem.

Rysslands grannar har inte en fullt så optimistisk bedömning om ­nådatider som vi. Om de skulle ­hotas kan vi inte stå passiva – och kommer inte att göra det enligt vår stolta deklaration. Men vad skall vi då agera med?

Det är inte att undra på att man i Finland och de baltiska staterna med stigande oro ser hur Sverige alltmer minskar sina operativa möjligheter och håller på att abdikera från sin naturliga roll att bidra till stabiliteten i det norra Europa.