Ibrahim Baylan menar att högskolan ska bli mer jämställd ( Brännpunkt 7/11). Det är vi alla överens om, men vi tror inte Ibrahim Baylan förstår den verklighet vi kvinnliga forskare möter. Det finns bland många politiker en okunnighet om akademins villkor. Tyvärr även hos tidigare skolministrar.

För det första skriver Baylan att antalet kvinnliga professorer endast ökat med mindre än en procentenhet per år mellan 1995 och 2011. Detta stämmer, men verkligheten går att beskriva på andra sätt. Som att antalet kvinnliga professorer långt mer än fördubblats sedan år 2000, eller att var tredje nyanställd professor sedan 2001 varit kvinna. Den sista siffran gäller generellt, men även inom traditionellt mansdominerade tekniska ämnen. Vi är inte oroliga att väljas bort.

För det andra kräver Baylan att det ska vara lika många kvinnor som män i hela beredningsorganisationen för fördelning av forskningsmedel. Bara Vetenskapsrådet har 19 beredningsgrupper inom naturvetenskap och teknik, med mer än tio personer i varje. Till det kommer myndighetens ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap. För att få en jämn könsfördelning här krävs att över 100 kvinnor ingår i någon av dessa grupper. Det finns nästan 700 manliga professorer och 80 kvinnliga professorer i dessa ämnen. Även om alla kvinnor kvoterades in skulle de som är våra kvinnliga förebilder inte räcka till. Politiker kan önska sig det omöjliga, men vi tror det är bättre att komma med förslag som går att genomföra.

För det tredje: inom våra tre egna forskningsfält finns endast enstaka eller inga kvinnliga professorer. Det är synd, men vi vill hellre att våra nästa forskningsansökningar bedöms av våra manliga kollegor, än kvinnor från andra fält som saknar kompetens inom området. Vi tror verkligen Baylan vill väl, men förslaget skulle innebära att vi och andra unga kvinnliga forskare i fält där vi är särskilt underrepresenterade skulle ha sämre chans att få en rättvis bedömning av våra ansökningar. I akademin är det forskningsfälten – inte könen som håller samman.

För det fjärde: Baylans kvoteringsförslag skulle innebära att de få kvinnor som finns blir indragna i ytterligare en tidskrävande process. Kraven på att våra mer erfarna kvinnliga kollegor ska lägga sin tid på att göra alla betygskommittéer jämställda gör redan idag att de får mindre tid till egen forskning än sina manliga kollegor. Detta är bara ett exempel på att akademins vilja att stressa fram en jämställd representation som inte finns tar tid från kvinnor att forska och meritera sig för framtiden.

Slutligen: Vi har hittills inom våra yrkesliv inte känt oss annat än respekterade av våra manliga kollegor. Självklart hoppas vi våra fält kommer bli mer jämställa, det finns många duktiga kvinnor där ute som snart kommer att bidra mycket. Och vi vill när vår tid kommer, som alla andra, ta ansvar och bidra till forskningsvärldens mer byråkratiska delar. Men vi vill göra det på samma villkor som männen, inte ha än större skyldigheter. Vi vill bli valda för vår kompetens, inte för att vi är kvinnor. Vänligen, lagstifta inte om något annat. Det enda vi kräver från politiker är att ni lämnar oss ifred.

LOUISE ANDERSON

doktorand i teoretisk elementarpartikelfysik, Chalmers tekniska högskola

IDA-MARIA SVENSSON

doktorand i experimentell mesoskopisk fysik, Chalmers tekniska högskola

FRIDA HÅKANSSON

doktorand i plasmafysik och fusion, Chalmers tekniska högskola

Läs också:

9/11: Nyamko Sabuni svarar Ibrahim Baylan: Extra pengar för kvinnor inte rätt väg