Alla barn borde få växa upp i kärleksfulla familjer där föräldrarna har kraft och ork att ge kärlek och omsorg. Tyvärr ser det inte alltid riktigt ut så. En del barn behöver annat stöd och miljö än den föräldrarna kan erbjuda. Därför placeras 25000 barn, av olika skäl, utanför hemmet varje år.
Intentionen är god och behovet att skapa större trygghet är stort. Samtidigt kan detta också skapa rotlöshet hos barnen, som inte vet var de ska tillbringa tiden framöver. Det kan bli svårt med anknytning, kamrater och skolgång.
En fråga vi ställt oss är varför inhemska adoptioner inte prövas oftare.
Principen i svensk adoptionslagstiftning är att göra det som är bäst för barnet. Barnet har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran. Principen om barnets bästa vid adoption är grundläggande i såväl FN:s barnkonvention som 1993 års Haagkonvention och 2008 års Europarådskonvention om adoption.
Vad som är barnets bästa är dock inte statiskt, det förändras över tid och måste bedömas utifrån det enskilda fallet. Det bästa för barnet är tyvärr inte alltid att växa upp hos sina biologiska föräldrar. Detta till trots är det väldigt få svenska barn som adopteras.
Av adopterade födda före 1970 är 85 procent födda i Sverige. Av adopterade som är födda efter 1970 är 85 procent födda utomlands. Under 2011 adopterades 1296 personer i Sverige. Ungefär hälften av dessa var födda i Sverige, men det som skiljer svenska adoptioner från internationella är att det är vanligare med vuxenadoptioner bland svenskfödda. Två av tre svenskfödda som adopterades var över 18 år. Så få som 200 svenska barn under 18 år adopteras årligen. Av dessa är endast 15 spädbarn. De adopterade barnen från Sverige ska också sättas i relation till de 25000 som placeras i fosterfamiljer eller på institution varje år. Vi måste fråga oss varför Sverige, som är ett av de största adoptionsländerna i världen relativt sett, inte adopterar fler svenska barn, när det finns många barn som inte kan växa upp med sina föräldrar.
Enligt undersökningar som utredningen Modernare adoptionsregler (SOU 2009:61) refererar till kan de flesta adoptivbarn förhålla sig till sin bakgrund utan att deras psykiska hälsa påverkas av adoptionen. Separationen från den biologiska modern kan skapa anknytningsproblem hos barnet, men ju tidigare adoptionen sker, desto mindre är risken för anknytnings- problem. Detta talar för tidiga adoptioner.
Prognoserna för placerade barn är däremot sämre. Skolresultaten är väsentligt sämre än för andra barn. Av dem som placerades före 10 års ålder är 71 procent behöriga att läsa vidare på gymnasiet efter grundskolan, vilket ska jämföras med 86 procent bland unga generellt. Bland dem som placerades efter 12 års ålder är resultaten ännu sämre, bara 55 procent är behöriga till gymnasiet. För oss moderater är detta allvarligt, eftersom fullgjord skolgång är den enskilt viktigaste faktorn för att det ska gå bra för barnen i vuxenlivet.
I dag ställs i princip aldrig frågan om adoption. Vi frågar oss varför? Att den biologiska mamman, som kanske befinner sig i kriminalitet och gravt missbruk, själv ska ta upp frågan kan man inte begära. Även om det är uppenbart att mamman inom överskådlig tid inte kommer att kunna vara den mamma barnet har rätt till, ställs mer än sällan frågan om adoption av socialtjänsten.
Vi är övertygade om att fler nationella adoptioner skulle kunna ge fler barn den barndom alla barn har rätt till. Att det är mer eller mindre tabubelagt med inhemska adoptioner är inte att ha våra barns bästa för ögonen. Därför anser vi att socialtjänsten ska ta upp frågan om adoption i betydligt fler situationer än vad som är fallet i dag.
Vi ställer oss frågan vari moralen ligger att det i Sverige är helt okej att barn från andra länder adopteras, men inte inom Sverige? Av vilken anledning ställs inte frågan? Varför har fler av våra placerade barn inte möjlighet att vara en del av en familj, i stället för placerad i en?
HELENA BOUVENG (M)
ledamot i socialutskottet och medlem i Moderaternas barngrupp MATS GERDAU (M)
gruppledare i socialutskottet
