Om inget nytt kan introduceras förrän den dag det kan göras på samma sätt överallt, då har vi lagt ett effektivt hinder för att utveckla vården av cancersjuka, skriver Mats Eriksson.
Foto: Bertil Ericson/SCANPIX
Det finns en del oförklarliga skillnader i vården. Skillnader som består onödigt länge och som beror på att landsting inte lär av de som når bättre resultat. Sveriges Kommuner och Landsting arbetar därför sedan några år tillbaka med Öppna Jämförelser. I dessa jämförs landsting och sjukhus utifrån mer än 140 kvalitetsindikatorer. Jämförelserna syftar till att öka lärandet landstingen emellan och har lett till både förbättrade resultat för helheten, men också till att skillnaderna minskat. Landsting med sämre resultat förbättrar sig mest och närmar sig dem med bäst resultat.
Samtidigt måste vi kunna klara av att leva med skillnader. Olikheter är i mänskliga sammanhang inte bara oundvikliga. De är också önskvärda, eftersom det ofta är just skillnader som leder till utveckling.
Inställningen att inget landsting eller sjukhus bör få vara bättre än något annat är därför extrem och oförenlig med förnyelse och utveckling. Ändå matas vi ständigt med budskapet att alla skillnader är orättvisa.
Ett exempel: Cancerfondens senaste rapport visar på stora framsteg i den svenska cancervården, men fokus i medierna hamnar på att det finns regionala skillnader. I själva verket är det regionala skillnader som leder till att vi allmänt sett har en så god utveckling, också i ett internationellt perspektiv.
Om inget nytt och bättre kan introduceras förrän den dag det kan göras på samma sätt överallt, då har vi lagt ett effektivt hinder för att utveckla vården av cancersjuka.
En annan viktig sak att ha i minnet när regionala skillnader redovisas är att de långt ifrån alltid speglar faktiska skillnader. Ett sådant exempel är rapporten om skillnader mellan landstingen i förskrivning av ett läkemedel (Herceptin) inom bröstcancervården, som togs som intäkt för att vården är ojämlik.
Nyligen tillfrågades verksamhetscheferna vid samtliga onkologiska kliniker i Sverige om eventuella skillnader vid behandling med Herceptin. De ombads också i förekommande fall redovisa skälen. Förklaringarna till de olikheter man redovisat är många och består ofta av samverkande faktorer för patientens bästa. Ingen verksamhetschef redovisar att man tvingas neka kvinnor som bröstcanceropererats behandling av ekonomiska skäl.
En annan vanlig förklaring till skillnader är att landstingen påstås prioritera olika. Så enkelt är det dock sällan. Skillnaderna är oftast större inom landstingen än mellan.
Det talar för att det inte handlar om olika politiska prioriteringar utan dels om att utveckling alltid är ojämn, dels om svårigheten med att styra stora organisationer. Att implementera nya arbetssätt och mönstra ut gamla, mindre effektiva kan ta tid.
Om vi inte vill ha ett samhälle som präglas av stagnation och ängslig rättvisa, där ingen får gå före och visa på – och pröva – nya vägar, måste vi också acceptera och bejaka skillnader.
Det innebär dock inte att vi kan slå av på takten i vårt kontinuerliga arbete med att på olika sätt motverka bestående och oförklarliga skillnader. Genom att stödja föregångarna och sprida de goda resultaten till de som ännu inte nått lika långt driver vi utvecklingen mot en mer jämlik vård.
MATS ERIKSSON
ordförande i sjukvårdsdelegationen, Sveriges Kommuner och Landsting
