Äldreomsorgens brister – och privata utförare med offentlig finansiering – uppmärksammades stort under hösten 2011. Kvar lever nog en bild av en undermålig äldreomsorg som inte håller den kvalitet som vi alla förväntar oss. Man ska kunna känna sig trygg med att bli gammal i vårt land – och i de allra flesta fall så håller faktiskt äldreomsorgen vad den lovar. Att påstå detta är dock inte detsamma som att trivialisera de oacceptabla fallen av misskötsel och vanvård.
För att verksamheter ska uppfylla de krav som ställs i lagstiftningen ska det finnas ett hot om sanktioner.
Maria Larsson
Det finns ändå anledning att slå hål på en del myter och sätta in problematiken i sitt sammanhang. Sverige avsätter nämligen mest offentliga resurser i världen – jämte Nederländerna – på äldreomsorg, mätt som andel av BNP. De allra flesta som får hemtjänst – hemma eller i ett äldreboende, är nöjda.
Varje år genomförs på regeringens uppdrag nationella brukarundersökningar. Vi har nu svar från 2008, 2010 och 2011. Dessa brukarundersökningar behöver utvecklas – inte minst metodmässigt – men de saknar inte värde som indikator på hur äldre uppfattar sin äldreomsorg. Underlaget bygger på 140000 enkäter och bortfallet är inte större än vad som är normalt vid enkätundersökningar.
Har då äldreomsorgen blivit bättre eller sämre? Faktum är att det är svårt att påstå vare sig det ena eller andra, eftersom statistik och faktainsamling är en bristvara på hela det sociala området. Den så kallade Äldreguiden är ett försök att samla nationella data på ett jämförbart sätt. Här rapporterar personal data på 19 kvalitetsindikatorer. Att mäta mjuka värden som kvalitet är komplicerat, upplevelsen av god kvalitet är på många sätt personlig. Indikatorerna behöver förfinas men ett viktigt arbete är påbörjat. Siffrorna är nedbrytbara på äldreboendenivå och hemtjänstleverantörsnivå.
Jag vill framöver komplettera dessa öppna jämförelser med fler mätsystem och gärna sådana där man får snabbare återkoppling på om förändringar sker. Regeringen satsar också medel på att utveckla kvalitetsregister inom äldreomsorgen.
Nu närmast gäller att skapa reda i frågan om eventuella skillnader mellan privata och kommunala utförare. Ett sådant uppdrag har lämnats till Socialstyrelsen. Men när det gäller de fall som upptäcks, där äldre har farit illa, så måste vi överväga vilka åtgärder som är nödvändiga. Det finns inget enkelt svar på varför misskötsel och vanvård uppstår. Det sker både i kommunala och privata verksamheter. Det handlar bland annat om dåliga arbetsförhållanden, värderingar, kompetens och resurser. Men även om vi inte kan peka på en orsak eller en enda åtgärd, så finns det saker som kan göras.
Vi måste minska riskerna för misskötsel och vanvård inom äldreomsorgen. Jag och mitt parti vill därför se en självständig tillsynsmyndighet, som på ett än mer kraftfullt och oberoende sätt kan utöva tillsyn i alla verksamheter, både i kommunal och privat regi. Det finns andra motsvarigheter i myndighetssfären, som Skolinspektionen och Finansinspektionen, vilka kan tjäna som förebilder.
Socialstyrelsen är idag tillsynsmyndighet. Men myndigheten svarar både för att ge kommunerna råd och stöd i sina uppgifter samtidigt som man ska utöva tillsyn. Verksamheterna bör renodlas. Tillsynsarbetet bör stå helt självständigt från normerings-, kunskaps- och utvecklingsarbetet. För att verksamheter ska uppfylla de krav som ställs i lagstiftningen ska det finnas ett hot om sanktioner. Det är redan idag ett existerande påtryckningsmedel. Men detta hot behöver vara mer konkret och överhängande för verksamheter och ansvariga personer.
Äldre personer är unika, har olika behov och olika önskemål. En mångfald av utförare och verksamhetsinriktningar skapar möjlighet för den äldre att få en äldreomsorg som passar hans/hennes önskemål. Det självbestämmandet har kommit för att stanna. Men det är viktigt att vi har ett regelverk som tyglar marknaden och som innebär en god tillsyn över all verksamhet, både från kommunernas och statens sida.
MARIA LARSSON (KD)
barn- och äldreminister
