Hur kan sådant här få hända? frågar sig artikelförfattaren. På bilden blommor och ljus på trottoaren vid Kungsholms hamntorg i Stockholm där en sextonåring misshandlades svårt natten till i lördags.
Nu har det hänt igen. Det som inte får hända och det vi gång på gång förfasat oss över har hänt igen.
En ung människa i början av sitt liv drabbas av det besinningslösa våldet som är så omöjligt att förstå sig på.
Enligt statistiken har våldet bland unga inte ökat; år efter år är siffrorna ungefär desamma.
Det spelar ingen roll. Varje gång är en gång för mycket.
Frågorna är många nu. Hur kan sådant här få hända? Vad får unga människor att sparka på en liggande person?
Troligtvis kommer vi aldrig att finna några uttömmande svar. Forskare och experter har sina tankar, vi har våra funderingar. Alla har vi vår smärta.
Mitt i alla frågor är det en som för mig är viktigare än alla andra just nu, en som dröjer sig kvar. Var finns vi vuxna?
Var fanns vi när misshandeln skedde; var finns vi i våra barns och ungdomars liv; vilka förebilder har de?
Är förebilderna kanske de fulla vuxna som hamnar i bråk på väg hem från krogen? Eller är det de vuxna familjefäderna som slår sönder varandra under organiserade former av supporterkultur på idrottsarenorna?
Jim Wallis skriver: ”När våra barn sätter efter varandra med skjutvapen & knivar har vi inte en ungdomskris. Vi har en samhällskris, där ungdomarna får ta smällen av vår värderingskris. Problemet är inte att de har samma värderingar som oss utan att de har det.”
Vi måste som vuxna leva nära våra barn. Vara dem som ser, bekräftar och berör. De skriker efter oss, efter någon som orkar, som finns kvar och fortsätter älska även när de kanske inte förtjänar det.
Jag vet att vi inte alltid är välkomna, att vi kan upplevas som pinsamma. Men jag vet också att våra barn längtar efter oss vuxna. Längtar efter någon som ser och bryr sig.
Längtar efter någon som ställer krav och sätter gränser. Längtar efter någon som kan vägleda kring vad som är rätt och fel. De behöver vuxna som har tid, som har kvalitet och kvantitet.
Det vi ser i dag är inte ett ungdomsproblem, det är ett vuxenproblem. Det är vi vuxna som svikit.
För mig är det inte konstigt att man tar till droger eller annat för att dämpa smärtan. Det finns ett tomrum som skriker efter vuxna som är vuxna och inte bara kompisar.
Det är dags att våga stå för det som är obekvämt, det är dags att orka säga ifrån samtidigt som vi håller om och stannar kvar.
Det är dags för en ny tid där vi inte sviker.
Vår brist på närvaro är vårt största fel. Det hjälper inte att jag tio gånger om dagen säger att jag älskar mina barn om jag aldrig är hemma och visar det.
Det finns många ”tickande bomber” som går omkring ute på stan. Minsta lilla orsak kan få dem att brisera. De är i behov av kärlek, ömhet och värme.
Men sådana saker verkar allt mer vara en bristvara i vårt nutida samhälle. Vi har en stor grupp ensamma och svikna barn samt en hel massa föräldrar som gett upp.
Genom att skrämma och förnedra andra får unga den bekräftelse de längtar efter.
Nu är behovet stort av goda förebilder som går före och visar hur man gör. Som talar om vad som är okej och inte, som ingjuter mod när livet känns tungt, som orkar lyssna och finns kvar när man lyssnat färdigt.
Vi måste våga prata om hur man beter sig. Hur man behandlar varandra, vilka värderingar och normer som finns.
Vi måste våga säga att det inte är okej att ge någon stryk och att man inte ska behöva tolerera att få det heller. Vi måste våga prata om våldets konsekvenser.
Vi behöver hjälpa varandra. Ibland är det lättare att prata med någon annan vuxen än mamma eller pappa. Var beredd! Var närvarande i ungas liv!
I vårt samhälle i dag med så många splittrade familjer och nya familjekonstellationer är det viktigare än någonsin; ingen ska behöva stå där utan någon vuxenkontakt.
Men detta ska också sägas: det är svårt att vara tonårsförälder. Det är jobbigt. Vi behöver hjälpa varandra, stötta varandra, dela erfarenheter och svårigheter.
Och kom ihåg, du som är tonårsförälder och tycker att det är svårt, nästintill omöjligt – mamma och pappa är alltid viktigast, oavsett om de inte är perfekta. Även om ni har svårt att orka så är ni viktiga.
Gör vad du kan, även om det är litet. Ge inte upp.
I mitt arbete på Stockholms gator har jag gång på gång förundrats över att så många ungdomar är så tacksamma över att vi finns. Att vi är där bara för deras skull. De vill inget hellre än att få vuxna människors fulla uppmärksamhet.
Vi behöver vara fler ”morsor och farsor”. Som man kan hänvisa till, som har satt gränser. Det är vår skyldighet att vara närvarande vuxna som tar sig tid.
För vi har barn tillsammans.
