Det finns inte något som helst stöd för att det hjälper knarkare genom att göra det svårt för dem. Det är inte vem som helst som sagt detta; Lars Håkan Nilsson är medicinsk rådgivare för Kriminalvården. Det är vetenskapligt avvägda och åsiktsfria ord som står i bjärt kontrast till åsikter att polisiära insatser på något sätt skulle vara till någon hjälp för den som har ett problematiskt bruk.

Att Lennart Karlsson i egenskap av polis, fast antagligen snarare som representant av Riksförbundet Mot Narkotika (RNS) och aktiv i Narkotikapolisens förening – båda organisationer som är dogmatiska motståndare mot skadereducering, basunerar ut sina egna ideologiska övertygelser, missförstånd och förvanskningar, må väl vara hänt. Även poliser har rätt att yttra sig, även om man kan ifrågasätta hur förtroendeingivande det kan te sig med politiserade poliser. Att däremot påstå att det stora felet hos sina meningsmotståndare skulle bestå av bristande verklighetskontakt är minst sagt magstarkt och faller på sin egen rimlighet ( Brännpunkt 8/4).

Svenska Brukarföreningen, vi som är brukare, kan tala utifrån egen erfarenhet och utifrån verkligheten. Vi vet att det rådande strafftänkandet vare sig kan påstås vara effektivt eller hjälpfullt; vår samlade erfarenhet pekar entydigt på ökad stigmatisering och utanförskap av gruppen problematiska brukare, det medverkar till utanförskap, onödigt lidande och alldeles för ofta och i värsta fall att man dör. Att bli lagförd för bruk kan ha ödesdigra konsekvenser, och med vida större konsekvenser än själva ”straffet” som sådant; människor som redan är i behandling skrivs ut, ekonomiskt stöd från socialtjänst dras in, vräkningar utförs, och människor tvingas in i kriminalitet för att överleva. I praktiken visar det sig mest av allt vara en uppvisning av likgiltighet inför konsekvenserna av ” tough love”.

Poliser räddar inte heroinister från överdoser: i praktiken har kriminaliseringen skapat en situation där allt för många drar sig för att ringa ambulans när en kamrat håller på att dö av en överdos, för man vet att då anländer också polisen.

Att människor fortsätter att dö av överdoser – och att tendensen också är stigande – är faktiskt inte ett argument för att saker och ting fungerar, utan en allvarlig signal att det inte fungerar.

Det är också magstarkt att kidnappa en grupp människor för sina egna syften, genom att påstå att brukare och polis har en bra relation där brukare sedan tackar polisen för att ha räddat dem, något som måste vara tämligen sällsynt. Denna typ av kidnappning är dessvärre symptomatiskt för stora delar av den här debattens diskurs, för av någon anledning tycks alla (och vi menar alla) ha åsikter om denna verklighet vi lever i, utan att själva behöva besöka den, uppleva den, eller ens fråga oss brukare – vi och våra kamrater som ofta är föremål för polisiära ingripanden – hur det faktiskt är.

Kort sagt, vi lever redan i ett helvete, medan Karlsson och hans meningsfränder tror sig kunna skylla på andra det de själva inte har insikt i: nämligen verkligheten.

Att Karlsson dessutom skyller ”legaliseringsivrare” för att inte bry sig om missbrukarna är bara en logisk fortsättning av hur den här debatten förs med förvanskningar. Vi antar med utgångspunkt i Karlssons text att det syftas på de som kritiserar kriminaliseringen av bruket. Ett vanligt retoriskt grepp, eller möjligen ren okunskap och sammanblandning av begrepp, därför att av sådan kritik följer inte att man därför vill ”legalisera”.

Att avkriminalisera eget bruk står inte i motsats till prevention, kamp mot brottslighet eller hälso- och sjukvård.

För Svenska Brukarföreningens cirka 2000 medlemmar:

BERNE STÅLENKRANTZ

ordförande och avkriminaliserad opiatanvändare

LÄS OCKSÅ: Polisen ska inte agera ideologisk bromskloss