Statsrådet Mats Odell genomför i tysthet en ny beslutsmodell där folkrörelserna får allt mindre att säga till om, skriver förre civilministern Bengt K Å Johansson.
Foto: Björn Larsson Ask
Enrådighetsmyndighet. Det ska vara normalformen för hur en statlig myndighet leds.
Regeringen ger direktiv till en myndighetschef. Styrelserna plockas bort. Märkligt nog har denna förändring av hur regeringen vill styra myndigheterna knappast uppmärksammats alls.
De nya principerna smögs fram av statsrådet Mats Odell vid ett förvaltningspolitiskt seminarium på försommaren. Sedan har det dröjt innan myndigheterna fått veta vad som gäller.
Nu klarnar bilden. Det blir en hårdare styrning uppifrån.
Vid de flesta myndigheterna försvinner styrelserna. I många fall tycks det istället bli ett så kallat insynsråd. Där kallar verkschefen rådet när han/hon själv bedömer det lämpligt. Rådet har inga beslutsbefogenheter.
Endast vid myndigheter som har omfattande ekonomisk verksamhet blir styrelserna kvar. Ibland kommer det att finnas en nämnd.
Än sen då? Är det något att sörja över att styrelser som haft föga makt försvinner? Ansvarsförhållandena blir klarare och kostnaderna dessutom lägre, hävdar regeringen.
Och säkert finns det en och annan verkschef som välkomnar att styrelserna försvinner. Styrelsesammanträdena har tagit tid och ledamöterna har ställt frågor och framfört krav.
Men styrelserna har varit viktiga led i det svenska sättet att förankra principer och beslut brett i det svenska samhället. Representanter för organisationer, folkrörelser och näringsliv har där getts möjlighet att följa en verksamhet långsiktigt samtidigt som besluten vid myndigheten har fått en djupare förankring.
För myndigheten har det inneburit att synpunkter och betraktelsesätt kommit utifrån, in i den avgränsade myndighetssfären.
Verkschef och verksledning har fått del av andras erfarenheter, ibland fått en motbild att läsa av. Och styrelsen har kunnat slå larm om verksamheten gått snett eller om allt inte har stått rätt till.
Parallellt med att inflytandet utifrån i de statliga styrelserna nu försvinner tycks det traditionella svenska utredningsväsendet förändras i grunden.
Det har i vårt land varit praxis att när det sker stora viktiga omprövningar i samhällsverksamheten, då tillsätts parlamentariska eller i övrigt breda offentliga utredningar.
Man har velat få utredningsresultatet att vila på bredast möjliga bas för att möjliggöra uppgörelser som står sig på sikt.
Det är detta som brukar kallas ”den svenska modellen”. Skilda meningar ska få göra sig gällande för att via kompromisser och överenskommelser leda fram till väl förankrade beslut.
Detta sätt att hantera stora frågor har en lång tradition i Sverige, tillbaka till 1920- och 30-talen.
Nu förefaller modellen att rämna. Istället för samförståndslösningar kan man skönja ett mönster av konfrontation.
Istället för breda utredningar med parlamentariskt inslag tillsätts nu ofta en enskild utredare eller en grupp experter för att bereda också stora frågor.
Ett uppmärksammat exempel var när regeringen förra hösten bröt uppgörelsen om en sexårig avtalsperiod för Sveriges radio-tv.
Det var i den delen ett enhälligt riksdagsbeslut, som hade förankrats i en bred parlamentarisk utredning. Beslutet upphävdes, en ny utredning tillsattes – men inte en bred, parlamentarisk utredning utan i form av en enda person. Någon strävan att brett förankra denna viktiga demokratifråga tycks inte längre finnas.
Eller ett annat exempel från kulturområdet: i våras tillsatte regeringen en utredning om den svenska kulturpolitiken. En expertutredning. Säkert duktigt folk, men det är ju inte kulturetablissemanget som ska lägga fast inriktningen av svensk kulturpolitik.
Den angår hela det svenska folket och inte minst folkrörelserna.
En rimlig tolkning av det som nu sker i fråga om statliga styrelser och statligt utredande är att den nya borgerliga regeringen vill komma bort från den påverkan som kanaliseras via organisationer och folkrörelser.
Kanske är det också, via EU, i linje med en mer kontinental tradition av hur staten fattar sina beslut. Men då är det också en vändning bort från en traditionell svensk modell för hur viktiga beslut bör växa fram i det svenska samhället.
Ett fullföljande av den nya linjen kommer att leda till stora balansförskjutningar i vårt land, bort från ett samhälle där många är med och påverkar besluten och där många också är med och tar ansvar.
Mer av expertis och ensidigt beslutsfattande och mindre av folkligt inflytande. Det är inte bra.
