Lika gammal som vänsterpartiets partiledarkandidat Rosanna Dinamarca är, 37 år, skulle man kunna säga att Sveriges miljonprogram är. Det stod färdigbyggt 1975 och det känns lämpligt att ta tillfället i akt och fundera på hur det kan ta en tredjedels sekel, en hel generation, att någon från miljonprogrammet får möjligheten att beträda toppositionen i ett politiskt parti.
För att komma fram utan att vara till besvär behöver du känna folk med makt som vet att du är bra.
Carlos Rojas
Det både förvånar mig och förvånar mig inte. Det är ett symptom på något vi redan vet: att vi inte har lika lätt att fungera i den kultur som med vissa variationer är den dominerande i vilket parti du än försöker engagera dig i. Maryam Yazdanfar, uppvuxen i Solna, som nyligen petades av Håkan Juholt från posten som bostadspolitisk talesperson, uttrycker det så här när jag frågar henne om hon tror att det spelade roll:
”Att vi studsar mot partikulturen, eller knuffas ut, grundar sig i homosocialiteten. Vi gillar att umgås med människor som är likadana som oss själva. I Sverige finns en tydlig politisk adel. När vi utomstående kommer in i dessa sammanhang syns vi väldigt tydligt – något som väljarna vanligtvis uppskattar. I det ögonblicket blir vi ett hot mot gängse maktstrukturer.”
I miljonprogrammen fostras vi inte att få som vi vill genom att vara tysta, följsamma, inte säga emot eller göra väsen av oss. Det funkar aldrig för någon därifrån, oavsett kön. För att komma fram utan att vara till besvär behöver du känna folk med makt som, utan att du behöver visa dig, vet att du är bra. Och det gör få miljonprogramsbarn.
Jag har själv testat att engagera mig i ett politiskt parti och i ett otal föreningar och känt samma sak överallt: jag kan inte den här kvasidemokratiska kulturen och jag vill inte kunna den. Jag har stundtals kräkts på alla mötesordningar och beslutsvägar som ska vara demokratiska men bara gynnar de mest broilade, de mest svennifierade. Den demokratiska plattformen partier bygger på är den vi tyckte var bra när folkhemmet instiftades. Det är regler, tankar och förhållningssätt som gått i arv, som du lärt dig om du tillhör den politiska klassen eller föreningsklassen. Det gör få miljonprogramsbor, vi har inte hunnit ärva det där än. Så vi bara tycker, tänker och vill påverka. Och märker att det inte är det partierna är till för.
Problemet med det politiska arvets roll syns på många sätt. År 2002 gjorde Integrationsverket en stor undersökning kallad ”På rätt väg” där man bland annat kartlade demokratiskt deltagande i olika kommuner. I Huddinge och Botkyrka, två kommuner med stor andel miljonprogramsbor, var andelen som var medlemmar i ”ett politiskt parti eller politisk sammanslutning” drygt 4 procent, jämfört med Stockholm stads dryga 7 procent. Det är också kommuner där kommunfullmäktige brister i representationen av miljonprogramsbor: I Huddinges kommunfullmäktige är fem av 61 ledamöter från min hemtrakt Vårby. Samtliga fem har dessutom efternamn som slutar på ”–sson”. Och Botkyrkas fullmäktige är inte i närheten av att representera den halva av befolkningen som bor i kommunens norra sida, den miljonprogramstäta. Förtroendet för politiker generellt är också, möjligtvis som en effekt av att man inte identifierar sig med de lokala politikerna, mycket lägre än i andra områden.
Det kvittar om det är vänstern eller högern, men nånstans måste det börja. Nånstans måste vår ”politiska adel” avsäga sig adelskapet och öppna upp strukturen så pass mycket att det i nåt lag skapas plats för en Zlatan som lagkapten, precis som det med tiden gjordes i svenska herrlandslaget i fotboll. Få in miljonprogrammens invånare, unga och äldre, i partistrukturerna och i de viktiga rollerna.
Det är väl nästan som att påpeka att en apelsin är orange, att påpeka att det skulle leda till att en bredare skara valde att engagera sig politiskt. Det engagemanget behöver de politiska partiernas sinande medlemslängder, men vi behöver det framförallt som land, för att vi faktiskt ska vara en demokrati. Så där en 37 år senare i alla fall, även om det känns alldeles, alldeles för länge.
CARLOS ROJAS
debattör
