Den överväldigande segern för nejsidan den 14 september 2003 sände chockvågor genom den svenska makteliten. Redan på valnatten angav Ulf Adelsohn tonen i eftervalsdebatten med sitt yttrande om att ”det kan inte bli något annat med det här folket, de sitter i Borlänge och väntar på mera välfärd”.
Det var folket det var fel på. Det var ett ”okunnigt och bortvänt folk” som hade segrat över upplysta internationalister.
Aldrig har väl ett valutslag så grumlat den intellektuella skärpan. Ty folket var varken okunnigt eller bortvänt.
SVT:s vallokalsundersökning visar att en större del av nejröstarna grundade sitt beslut på argument som gällde demokrati, ekonomi, välfärd och självbestämmande, medan jaröstarna vägleddes mer av en allmän föreställning om att det är bra med EU-samarbete.
Återkommande undersökningar visar klart att svenska folket har stora kunskaper om EU. Bilden av svenskarna som fördomsfulla och bortvända saknar helt grund.
Vad var det då som fällde utslaget? En betydelsefull faktor var att nejsidans nya framtoning tog motståndarna med överraskning. Riksbankschefer, företagare, finansmänniskor som 1994 enbart funnits på jasidan argumenterade nu för ett nej till euron. Flera ledande socialdemokrater stod på nejsidan.
Den borgerliga nejsidan representerades inte bara av centerpartiet utan även av starka grupperingar bland moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna.
Jasidans trovärdighet undergrävdes av ett par allvarliga missgrepp. Först lovades stora ekonomiska vinster vid ett ja till euron. När inte detta lyckades valde man att misskreditera nejsidans företrädare.
Liberala Expressen drog sig inte för att publicera en artikel av ledaren för ett högerextremt parti på bästa debattplats – allt för att ge intrycket att nejsidan gick högerextremisternas ärenden. Moderaterna producerade annonser där nejsidan jämfördes med stalinister.
På många håll upplevdes jasidans argumentering som en intellektuell förolämpning. Nejsidan vann i trovärdighet genom en mer återhållsam och sakinriktad argumentation.
Vilka politiska lärdomar kan då dras av omröstningen? Ett viktigt förhållande utgörs av de ojämlika ekonomiska resurserna.
Efter folkomröstningen kunde konstateras att Svenskt Näringsliv hade sponsrat jasidan med minst 500 miljoner kronor – ungefär tio gånger så mycket pengar som nejsidan.
Svenskt Näringsliv vägrade också konsekvent att redovisa hur mycket pengar man förfogade över. I andra länder, till exempel Storbritannien, finns klara regler om hur kampanjmedel ska redovisa. Sverige borde införa liknande regler. Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter (som föreslås i SOU 2004:22) bör utsträckas till att gälla även finansieringen av folkomröstningskampanjer.
Vad har då blivit de politiska konsekvenserna av folkomröstningen? Initialt dominerade chockeffekten och den första reaktionen hos makteliten var ”aldrig mer folkomröstningar”.
Nu när en tid gått kan vi emellertid konstatera att det pågår en sinnesförändring om inställningen till EU i många partier. Det är tydligt att en mer ifrågasättande attityd gör sig gällande.
Folkomröstningsresultatet har påverkat utvecklingen i andra länder. Direkt efter den svenska omröstningen tystnade talet om en ny omröstning i Danmark och Norge. Och i Storbritannien begravdes planerna på snabb EMU-anslutning.
I många länder ökar kritiken mot EU-institutionernas växande maktanspråk. Naturligtvis finns här viktigare förklaringar, som till exempel stabilitetspaktens sammanbrott och haveriet vid toppmötet i Bryssel.
Men också Sveriges nej till EMU har blivit en nyttig tankeställare för dem som ser ökad EU-centralisering som ”den enda vägens politik”.
Folkomröstningen visade att väljarna är mogna för en mer komplex Europadebatt. Många accepterar EU-medlemskapet, men ser stora risker med unionens nuvarande utveckling mot en form av statsbildning.
Det finns en stor önskan om en annan form av samarbete i Europa – mindre centralistiskt och likriktat, mer flexibelt och öppet mot omvärlden.
Det höga valdeltagandet – 82,6 procent – och den stora kunskap väljarna visade om EMU-frågan tyder på ett nyväckt intresse för Europafrågor.
Detta är positivt och borde ses som en tillgång i debatten inför EU-parlamentsvalet i juni och diskussionen om ny grundlag för EU.
Lena Ek
riksdagsledamot (c)
kandidat i EU-parlamentsvalet
Nils Lundgren
ordförande för Junilistan (jl)
kandidat i EU-parlamentsvalet
Jonas Sjöstedt
EU-parlamentariker (v)
kandidat i EU-parlamentsvalet
Sören Wibe
riksdagsledamot (s)
Fotnot: Artikelförfattarna medverkar i boken ”Folkets nej – elitens ja. EMU-folkomröstningen 2003”, som ges ut i dag på Carlsson Bokförlag.
