I daglig fokus står Europas skuldkris och det osäkra marknadsläget. Bekymmersamt låg tillväxt och massarbetslöshet som har slagit rot ger också anledning till fortsatt oro. Men det är i kulisserna som det riktigt stora händer.

Medan vi är upptagna med att följa börskurser och bevittna politiskt tumult, är ett reformskifte som förändrar Europasamarbetets karaktär på väg att genomföras. En reform som hittills har inneburit mycket lite debatt givet den långtgående förändring den innebär för EU:s medlemsländer. Euroområdet går mot fiskal union.

Resultatet från förra veckans toppmöte är mycket tydligt. Från och med nu i december gäller också det så kallade ”sex-packet”. Det är nya lagar som stärker den ekonomisk-politiska samordningen i EU. Hittills nationella mandat flyttas till EU-kommissionen och rådet.

Kommissionen har nu befogenhet att ge medlemsstaterna rekommendationer om finanspolitisk inriktning. Ytterligare skärpningar är på gång utöver de nya lagarna. Till exempel föreslås kommissionen få tycka till om euroländernas budget före beslut i nationella parlament. Gillar de inte vad som presenteras, kommer kommissionen att begära rättning.

Asymmetrin mellan EU:s medlemsstater gör det svårt att bedriva en gemensam ekonomisk politik. Det gäller i högsta grad för EMU-medlemmar. Simultana finanspolitiska satsningar kan bli hälften så kostsamma med internationell samordning. Att ekonomiskt sammanflätade medlemsstater är överens om att på sikt uppnå budgetar i balans, gynnar också alla i form av mer stabila förutsättningar för tillväxt och sysselsättning.

Därför kan ambitionen att få medlemsstaterna att närma sig varandra förstås ur ett rationellt perspektiv. Men även om syftet är att förbättra den ekonomiska politikens effektivitet så finns demokratiska invändningar mot mer likriktade system. Det är stor skillnad på att lagstifta om gemensamma mål och att lagstifta om gemensamma tillvägagångssätt. Den ekonomiska politiken är inte fri från politiska värderingar. De politiska lägrens verktygslåda har olika innehåll och fungerar på olika sätt. Skillnaden står inte alltid att finna i effektivitet, men ofta i social kostnad.

För att skapa legitimitet som håller över valcykler måste ett gemensamt regelverk göras så partipolitiskt neutralt som möjligt. I detta har EU misslyckats. De nya EU-reglerna är inte utan politisk färg. Kommissionen har varit mycket tydlig med vilka prioriteringar man gör och på vilket sätt medlemsländerna ska bedriva sin politik för att uppnå de gemensamma målen. Budgetsaldot är överordnat; åtstramning är instrumentet.

Budgetsaldot är synnerligen viktigt. Men genom alltför stora och snabba åtstramningar bromsas tillväxten och krisförloppet blir mer utdraget. Att offentliganställda spär på arbetslöshetsstatistiken eller att konsumtionsförmågan försvagas genom sänkta löner är en kortsiktig, ineffektiv och inte minst socialt kostsam politik.

Efter att EU/ECB/IMF-trojkan granskat Greklands och Italiens ekonomier, leds nu ländernas regeringar av handplockade experter. Att kunna sin sak är i sanning bra. Men det finns demokratiska tveksamheter i utnämningsprocesser där överstatliga organ eller den så kallade marknaden har betydelse för vem som utses att leda en stat. Herman van Rompuy, Europeiska rådets ordförande, sa i ett tal nyligen att ”Italien behöver reformer, inte allmänna val”.

Spelar det med andra ord ingen roll vilka politiker som sitter vid makten? Ska regleringar se till att ”rätt” politik förs, oavsett vilka politiker som har makten för tillfället? José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, säger sig inte vilja ge sig in i ”filosofiska debatter” av detta slag. Men demokrati är inte en filosofisk fråga. Det måste få finnas skillnader mellan medlemsländerna beroende på vilka politiska partier medborgarna röstar fram som sina representanter.

Julefriden sprider sig. Och det är sant att det mesta redan är klappat och klart gällande EU:s nya befogenheter. Men än finns möjligheter till diskussion och handling av dig som medborgare, dig som journalist, av dig som är folkvald politiker. Det här är vårt EU och det är vi som avgör hur det ska utformas.

I egenskap av ”expert” har jag en och annan stark synpunkt på hur ett EU-gemensamt ekonomisk-politiskt ramverk bör se ut. I egenskap av medborgare anser jag att vi alla har anledning att tycka till om de demokratiska inslagen i ett sådant ramverk.

MONIKA ARVIDSSON

LO-ekonom